Minnesvärda händelser från min tid i FYFF:s styrelse
Bästa festpublik. Då Kim Jordas ringde mig och bad mig skriva ned lite minnen från min tid i förbundets ledning, tänkte jag genast svara nej. Men eftersom jag alltid vill ha lite betänketid för att besvara en fråga, så vägrade min hjärna att producera ett snabbt nej även denna gång. Det är nämligen inte alls roligt att skriva eller prata om sig själv, och i all synnerhet när man åtskilliga gånger under nämnda tid inte kunde ro iland det som man föresatt sig.
Jag tänker inte här börja plåga er med någon slags kronologisk uppräkning över vad vi gjorde de åren, men jag vill gärna framkalla några minnesbilder av de händelser som av någon anledning etsat sig fast i mitt medvetande.
För mig var FYFF en helt okänd bokstavskombination ända fram till en vecka före det möte som skulle föra in mig i organisationen i början av 1990-talet. Det var förra styrelsemedlemmen Yngve Rönnqvist som en dag ringde och bad att jag skulle avlösa honom i FYFF:s styrelse ett år. Han ville vila upp sig ett tag, sa han. Som sagt har jag lite svårt att säga nej, och det bar iväg till Åbo i sällskap med tre fiskare från södra delen av dåvarande Vasa län. Det visade sig snart under resan, att dessa fiskare gav mig den insikt jag behövde, för att mötet skulle bli intressant och givande. Jag förstod också genast att här fanns mycket att göra, och att detta engagemang inte skulle bli ett-årigt, och så blev det. Det har snart förflutit 10 år.
Och så till de minnesvärda händelserna. Det visade sig ganska snart efter detta möte att dåvarande verksamhetsledaren var på utgående ur organisationen, och en efterträdare snabbt måste fås fram, då för näringen viktiga frågor ständigt dök upp. Jag hade vid några möten då iakttagit Ålands man i styrelsen, Kim Jordas och dristade mig att fråga honom, om inte han kunde tänka sig att byta jobb? Svaret blev att ”Nog har jag funderat att återflytta till fastlandet men vi får väl se”. Jordas sökte småningom tjänsten och blev enhälligt vald. Det, bästa medlemmar, är för mig en minnesvärd händelse.
En annan händelse som man gärna minns och som samlade alla Bergöbor, vilka inte annars ens med bästa vilja i världen kan anses vara så värst solidariska, var utsättningen av en komplett laxfälla på riksdagshusets trappa. En av vakterna kom ut och hojtade att ”ni måste ta bort näten, här får ni inga fiskar”, varvid fällans ägare hojtade tillbaka att ”jo si, här ska vi fånga dom verkligt fula fiskarna”. Efter riksdagtrappan blev det uppvaktning hos minister Martti Pura som tittade på besökarna som på billig korv, och hans uttalande efteråt var inte ens värt en billig korv.
Det gick inte bättre än att vi drabbade samman med denna Pura än en gång. Det hände i Raumo vid den sista stora protesten mot begränsningarna i laxfisket. Protesten samlade bortåt trettio stora båtar som hotade stänga infarten till hamnen i Raumo. Detta pressade Puras nerver till bristningsgränsen och han började naturligtvis skrika som militärer plägar göra. Nåja yrkesfiskarna och deras representant hade bättre nerver och drabbningen slutade med att laxfiskarna fick ersättning det året.
Bland de positiva händelserna vill jag gärna nämna det besök som jord- och skogsbruksminister Mikko Pesälä gjorde till Räfsö under laxkrigets heta dagar. Minister Pesälä framstår efter detta som den enda minister som verkligen lovat något positivt och dessutom stått för sina löften till punkt och pricka. Lite liknande gjorde dåvarande finansminister Iiro Viinanen som vid en uppvaktning om ersättning till laxfiskarna direkt lovade 1 miljon mark med uppmaning till jord- och skogsbruksministeriet att stå för andra hälften, vilket dock inte skedde. Andra berörda ministrar har inte ens lyckats göra ringar på vattenytan, när det gällt laxfisket.
Jag drar mig dock till minnes att minister Kalevi Hemilä hann bevilja 9 miljoner mark för att bygga en fiskförädlingsindustri på Bergö som ingen vettig människa ville ha, inte ens Bergöborna själva.
Många demonstrationer genomfördes under nittitalets laxkrig. Tyvärr hade de ingen större verkan på beslutsfattarna. Men hos allmänheten växte medvetenheten om fisket och deras problem, tack vare pressens aktiva medverkan. Jag är också helt övertygad om att allmänna opinionen påverkade domarna i en lindrigare riktning för de fiskare som blev dömda för olagligt fiske under dessa kampdagar. Den aktivitet som allmänheten minns bäst, tycks vara yrkesfiskarnas fiske med så kallade trollingspö, där övervakningsaktiviteterna med båtar och helikoptrar kostade staten hundratals tusen mark och inga olagligheter skedde. Tyvärr kände sig pressen den gången lurad på konfekten, men den kritiken tar vi med jämnmod.
En minnesvärd resa gjorde jag tillsammans med Kim Jordas och Guy Sandvik sommaren -97 till Kilopuuvaaras fiskefält vid stranden av Porttipahta konstsjö i Lappland. Där bjöd vår medlem, värden Jouni Yliriesto, oss gäster på ”Erittäin pitkälle jalostettua särkeä” (björn, red. kom.). Som efterrätt badade vi bastu i midnattssolens sken, skålade i något som var starkare än brännvin, och misshandlades grundligt av den ettriga och otroligt talrika lapplandsmyggen. Kl. 11 nästa dag öppnades det möte som skulle hållas, visserligen ledde värden mötet liggande från en bänk, men allt gick väl och återfärden söderut startade på förutbestämd tid kl. 13.15.
Det kanske mest positiva och det som vi kanske förväntade oss lite för mycket av var avskaffandet av bränsleaccisen för yrkesfisket. De havsgående trålfartygen var första steget och där lyckades vi till och med få en retroaktiv verkan så att en hel del pengar skramlade in för de som hade sina papper i behövligt skick. Då hörde man mången kustfiskare säga ”jaha får ni bort bränsleskatten för oss också, så ska ja skriv in me i förbunde” Hur det blev? Ja en del gjorde som dom sagt, men långtifrån alla. Så där kom det lite malört i glädjebägaren. Vi får hoppas att det hjälper ifall scooterbränslet också kan frias.
Strömmingsfisket gick på nittitalet till följd av vårt lands anslutning till EU på gott och ont in i en ny tid, där kvaliteten på konsumtionsfisken fått en allt större tyngd. Detta får skrivas på det godas konto. Det negativa är då att det småskaliga kustfisket sakta men säkert tycks försvinna, vilket nödvändigtvis inte behöver ske om bara tillräckligt med vilja och fantasi kan uppbringas. Den stora satsningen som gjorts på kvaliteten hade tydligen varit omöjligt utan EU stöd, likaså starten av producentorganisationen, vilken jag alltid tagit ställning för. Det må vara mig förlåtet om jag har fel men jag tror att en stark producentorganisation är det som skall ge yrkesfisket i vårt land en bättre ekonomi i framtiden.
I övrigt var väl EU anslutningen inte så dålig som vi först trodde. Skulle bara våra nitiska tjänstemän på olika nivåer tagit det lite lugnare med bestämmelser om träskaftade knivar och andra betydelselösa detaljer, hade övergången gått rätt smidigt. En otrolig massa jobb hamnade dock på vår gode verksamhetsledares bord.
Det skulle ta timmar att tröska igenom allt som hände under den tid jag verkade i förbundet så det får räcka med detta.
Jag vill dock till slut tacka för att jag fick tillfälle att vara med, för trots att det kändes tungt många gånger så är jag oändligt tacksam för det jag lärde mig under denna tid. Jag fick kontakt med människor som trots motgångar och svårigheter, envist fortsätter att tro på en bättre framtid, och satsar både pengar och energi på den näring de vigt sitt liv åt. Jag träffade på makthavare som skoningslöst utnyttjade sin ställning. Jag fick också lära mig att en bra partimedlem är en tyst partimedlem, som punktligt betalar sin medlemsavgift men inte ställer några krav. Men framförallt fick jag jobba för en grupp människor som behövde mig och det känns ju alltid bra.
Jag hoppas att förbundets verksamhet skall kunna fortsätta trots att medlemstalet nu tenderar att sjunka. Utan egen intresseorganisation får yrkesfisket en svår framtid.
