Vintern var igen hård, vilket skapade problem för trålfisket. Laxfrågan ältades igen en gång. Miljölobbyingen ökade kraftigt.
Igen en hård vinter
Trots en hård vinter 2010-11 var fångsterna år 2010 stora. Strömmings- och vassbuksfångsterna var totalt 117 000 ton och var då de största genom tiderna. Men också vintern 2011-12 blev hård.
I januari månadsinfo intervjuades Tommi Lindroth på trålaren Olympos och artikeln berättade följande: De problem som kylan förorsakar är betydande för fiskaren. Lindroth som arbetar i Bottenhavet berättar att avbrottet i fisket på 5-6 veckor senaste år minskade årsinkomsten med cirka 15 procent. Nu har issituationen blivit värre redan tre veckor tidigare än då och fiskarna är tvingade att använda bogserbåtar som hjälp för att komma i hamn.
Det pelagiska fisket reglerades upprepade gånger. Fisket i södra Östersjön stängdes efter några veckors fiske. I slutet av året fattades också beslut om nya förbud. Den begränsande faktorn var igen en gång vassbuken. Denna gång stängdes också vissa fångstrutor i Bottenhavet.
Under hösten berättade TV1-kanalens programserie MOT om utförsäljningen av strömmingsflottan till Estland och Sverige. Frågan hade ju varit på tapeten inom näringen och också i riksdagen redan under ett par år.
Finländska trålare hade också börjat lossa fisk i Norssundet utanför Gävle. Fisken transporterades till en fiskmjölsfabrik i Danmark. Fiskeriverket hade dock inte fått landningsdeklarationerna även om förhandsanmälningarna hade gjorts. Nödvändiga dokument hade även gått till transportören och de finländska myndigheterna. Lossningen av fisk i Sverige väckte en del rubriker i svensk massmedia. Förbundet påminde fartygen om att se över rutinerna och att kontrollera att informationen säkert kommer fram till de svenska myndigheterna.
I Kaskö utreddes redan från och med hösten 2009 ett grundande av en fiskmjölsfabrik. Metsä Botnias fabrik hade stängts och nya verksamhetsformer söktes. Den kinesiska marknadens sug efter fiskmjöl hade ökat. Den år 2011 färdigställda rapporten konstaterade, enligt stadsdirektör Marlene Svens, att förutsättningar finns för en fabrik.
Laxfrågan ältades igen en gång
Minister Sirkka-Liisa Anttila tillsatte i början av året en forskargrupp för att utreda laxbeståndens tillstånd. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets (VFFI) överdirektör Eero Helle fungerande som gruppens ordförande. Förbundet kritiserade gruppens sammansättning eftersom professor Hannu Lehtonen var medlem i gruppen. Förbundet ansåg Lehtonen vara partisk då han klart representerade en viss intresseorganisation och han också i övrigt i offentligheten starkt tagit ställning mot yrkesfisket.
En separat grupp med olika intresseorganisationer under ledning av ministern bedömde möjliga granskningsbehov i regleringen av laxfisket. Heikki Salokangas var förbundets representant i gruppen.
Vandringsfiskarna behandlades också i beredningen av den nya lagen om fiske. Dessutom gav kommissionen sitt förslag till mångårig plan för laxbestånden i Östersjön.
ICES och kommissionen föreslog kraftiga nedskärningar i laxkvoterna. Rådet beslöt slutligen att skära laxkvoten i Bottniska viken med 51 procent och Finlands kvot blev knappa 32 000 laxar. Diskussionen om laxkvoten gick på övervarv i Finland och också i riksdagen under behandlingen av Finlands linje i frågan. Inställningen till yrkesfiskets intressen var i den nya riksdagen betydligt mera fientlig än tidigare och yrkesfisket blev i laxfiskefrågor helt i underläge.
På grund av den mindre laxkvoten samlades fiskarna i Bottenhavet direkt till krismöte i Björneborg under ledning av regionorganisationens nya ordförande Sami Veneranta.
Miljölobbyingen började öka
Olika skeden kan noteras i förbundets historia:
- Grundandet och den första entusiasmen 1980-1992
- EU-medlemskap och anpassning till medlemskapet 1993-1999
- Antalet yrkesfiskare minskar och nya verksamhetsformer 2000-2010
- Ökat utländsk ägande i fiskeföretagen och en allt starkare mot fiskenäringen riktad miljölobbying 2011-
Kring år 2010 började miljöorganisationernas intresse för fisk och fiskerinäring öka. Speciellt WWF såg det som lönsamt att profilera sig på fisk. En ohelig allians uppstod – miljöministeriet, WWF, Finlands Naturskyddsförbund och Finlands Fritidsfiskares Centralorganisation bildade ett gemensamt block gentemot yrkesfisket. Denna konstellation kom att förstärkas under kommande år. Den allmänna atmosfären mot yrkesfisket blev alltmera fientlig. Tidvis uppfyllde diskussionen alla tecken på hets mot folkgrupp.
Den ökade miljölobbningen började också synas i regeringens och riksdagens fiskeripolitik. Politiken blev allt mera skyddsorienterad, följde fritidsfiskets intressen och fiskerinäringen var närmast ett sidospår. Den nya linjen minskade också förbundets påverkningsmöjligheter.
Riksdagen beviljade pengar till reduktionsfiske
År 2010 genomfördes ett pilotprojekt med reduktionsfiske. I statsbudgeten för år 2011 beviljade riksdagen 1,4 miljoner euro för reduktionsfisket. Systemet kom dock långsamt igång, närmast var de med som tidigare deltagit i VFFI:s pilotprojekt. Förbundet krävde mera långsiktiga beslut gällande systemets finansiering och verksamhet. Yrkesfiskarna vågade inte satsa på reduktionsfisket och göra investeringar då fortsättningen var osäker.
Bottenhavets nationalpark
Bottenhavets nationalpark hade skapat diskussion på många plan, både regionalt och på riksplan. Parkens areal var 91 200 ha. Lagens första paragraf beaktade yrkesfisket och konstaterade: När Bottenhavets nationalpark inrättas tryggas dessutom ett livskraftigt yrkesfiske genom att särskilt skyddet och återupplivandet av naturliga fiskbestånd främjas och djurbestånd som är skadliga för fisket regleras.
Men yrkesfiskarna var rädda för att fisket och jakten skulle begränsas och förbundet motsatte sig ett grundande av parken i den form som miljöministeriet föreslog. Miljöministeriet hörde inte heller yrkesfiskarna och förbundet under beredningen av lagförslaget. I slutskedet förde förbundet direkta diskussioner med miljöminister Paula Lehtomäki som till slut förstod yrkesfiskarnas bekymmer. Riksdagen ändrade det ursprungliga förslaget så att fiske och jakt även i fortsättning kunde bedrivas enligt fiskelagen och jaktlagen och inte enligt naturvårdslagen. Det att Lehtomäki i slutskedet understödde förändringarna bidrog till lösningen. Förbundets årsmöte tackade de aktiva som bidragit till att en för yrkesfisket acceptabelt resultat kunde fås till stånd.
Utbildningskrav för sältoleransstöd
För att fiskaren skulle kunna få sältoleransstöd i fortsättningen förutsattes utbildning. En utbildningsmapp togs fram av VFFI och Centralförbundet för fiskerihushållning och VFFI:s Esa Lehtonen höll i trådarna för utbildningen. Det första tillfället med närmare 100 deltagare ordnades i samband med förbundets årsmöte i Åbo och ytterligare tillfällen ordnades senare under året både på finska och svenska.
Förbundet påpekade att medlen för sältoleransstöden inte är tillräckliga. Då totalbeloppet för stöden överskred det tillåtna, minskade stöden för alla de fiskare som ansökt. Endera måste mera pengar skjutas till eller så måste villkoren för stödet ändras, konstaterade förbundet.
Riksdagsval och ny minister
Riksdagsval hölls i mars. Näringens organisationer gjorde upp en gemensam önskelista inför valet och regeringsförhandlingarna. Under huvudrubriken Säkra, hälsosamma, etiska, hållbart producerade, kvalitativa och smakliga fiskprodukter till rimliga priser året om för de finländska konsumenterna fanns en lång lista med bekanta åtgärder för att förbättra näringens situation.
Förbundet var denna gång officiellt anmäld som en organisation som vid behov kunde kallas på plats till förhandlingarna på Ständerhuset. Under de två föregående regeringsförhandlingarna hade kontakt gällande fiskerifrågor hållits per telefon till vissa förhandlare. I praktiken fortsatte denna kutym också denna gång.
I regeringsprogrammet fanns en skrivning om att trygga yrkesfiskets verksamhetsförutsättningar och att befrämja konsumtionen av inhemsk kommersiellt fångad fisk. En ny sak var att reduceringsfisket skulle utvecklas.
Jari Koskinen (Saml) blev ny jord- och skogsbruksminister. Förbundet träffade ministern två gånger under hösten för att diskutera aktuella frågor. Agendan för diskussionerna var lång. Bland annat sälfrågan, laxfisket, kvoterna, reduktionsfiske, reformen av fiskelagen och den nya gemensamma fiskeripolitiken behandlades. Minister Koskinen uttryckte även han sin oro för den låga andelen av inhemsk fångad fisk (7 %). Efter den andra diskussionen i november utlovades att ett överlevnadspaket uppgörs för kustfisket. Innan det hade förbundet föreslagit att kustfiskarna kunde upphöra med sin näring på ett ordnat sätt genom ett offentligt finansierat system.
Nordiskt möte och GFP
Under Finlands ordförandeskap i Nordiska ministerrådet arrangerades vårens ämbetsmannakommitté-möte för fiskeri i Mariehamn. I samband med mötet anordnades ett seminarium om den pågående reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, med fokus på det småskaliga kustfisket. Förbundet deltog också i mötet.
Styrelsens sommarmöte och GFP
EU kommissionens förslag till gemenskapens nya gemensamma fiskeripolitik (GFP) gavs i juli. Styrelsen diskuterade förbundets preliminära ståndpunkt för utlåtandet till jord- och skogsbruksministeriet. Kommissionens förslag om överförbara kvoter för fartyg över 12 meter väckte mest diskussion. Det fanns inlägg både för och emot förslaget, sade styrelsens ordförande Olavi Sahlstén. Enligt vår åsikt bör man utreda de goda och dåliga sidorna med systemet väldigt noggrant. Kommissionen hade under beredningen lovat att verka för befrämjandet av det småskaliga fisket, men i detta skede fanns det inte tecken på detta. Vad avser man göra för att befrämja kustfisket, frågade kustfiskaren Heikki Eskelinen och ansåg förslaget till denna del väldigt bristfällig.
Gällande de fleråriga förvaltningsplanerna konstaterade förbundet att de inte får leda till en för styv beslutsprocess, utan det bör finnas en viss smidighet i dem och möjlighet till en politisk bedömning. Man bör beakta, att den vetenskapliga rådgivningen inte alltid innebär den bästa tillgängliga kunskapen samt, att den vetenskapliga rådgivningen även i viss mån är baserad på värderingar. Den kunskap som finns inom näringen borde utnyttjas bättre.
Styrelsen befullmäktigade också förbundets byrå att fortsätta processen med vindkraftparken i Suurhiekka i Bottenviken. Regionförvaltningsverket hade beviljat tillstånd för projektet, men förbundet besvärade sig över tillståndet till Vasa förvaltningsdomstol. I november föranstaltade domstolen ett muntligt hörande i ärendet. Vissa förhandlingar om kompensationer hade också förts med Suurhiekka Offshore Oy, men då Perämeren Ammattikalastajat var negativ till att fortsätta med förhandlingarna beslöt styrelsen avbryta dem.
Trögt för lagen om fiske
Totalreformen av lagen om fiske framskred långsamt och trögt. Behandlingen framskred dock delvis då övervakningsparagraferna fördes till riksdagens behandling under vårvintern.
Arbetsgruppen för beredningen av totalreformen arbetade under året och en slutrapport färdigställdes i början av 2012. Arbetet var dock lång ifrån färdigt och ministeriet beslöt att arbetet slutförs som tjänstemannaarbete.
Dioxinundantaget blev permanent
Det tillfälliga dioxinundantaget upphörde 31.12.2011 och en diskussion om fortsättningen fördes under året.
I Finland undersöktes halterna av dioxiner och PCB-föreningar i fiskprodukter under åren 2009–2010. Enhetschef Hannu Kiviranta från Institutet för hälsa och välfärd konstaterade under undersökningens publiceringstillfälle att halterna sjunker hela tiden sakta och att detta är en god nyhet. Den positiva stämningen på tillfället förstördes av Eviras forskningsprofessor Anja Hallikainen som gladde sig över att konsumtionen av inhemsk fisk har minskat och att det i allt större utsträckning äts importerad fisk. Hallikainen var under hela sin tid på Evira ett rött skynke för branschen, eller måhända det var mest tvärtom. Även om veterinäröverinspektör Sebastian Hielm från ministeriet försökte föra fram att fiskens positiva egenskaper överväger, skapade Hallikainens uttalanden negativa rubriker i medierna.
Näringens organisationer gjorde efter tillfället ett gemensamt uttalande i vilket Eviras informationslinje kritiserades kraftigt. Organisationerna träffade också Eviras generaldirektör Jaana Husu-Kallio för att diskutera frågan.
Vissa krafter i Finland arbetade mot ett undantag och spred skräckinformation, avsikten var närmast att få det yrkesmässiga laxfisket att upphöra.
Kommissionen gav i december en förordning som gjorde det tidigare dioxinundantaget permanent. Finland och Sverige får inom sina områden sälja stor strömming (över 17 cm), lax, öring, röding och nejonöga, som fångats i Östersjön fastän deras dioxin- och PCB-halter skulle överstiga den maximinivå som gäller för fisk. För lax gällde tillståndet också Lettland.
Övervakningsförordningen i kraft
EU:s övervakningsförordning och dess verkställighetsförordning trädde i kraft i maj och dess tillämpning började stegvis. Den nationella tillämpningen började beredas. Mest allmän uppmärksamhet fick förbudet mot att sälja fritidsfiskets fångster.
I slutet av året gav kommissionen sitt förslag till grundandet av en ny fond för perioden 2014-2020. Europeiska havs- och fiskerifondens (EHFF) syfte var att hjälpa till att uppnå målen i den nya gemensamma fiskeripolitiken.
Organisation, utveckling och information
Vd återvände till arbetet efter sjukledigheten i december 2010. Vid sitt första möte i februari diskuterade styrelsen igen en gång förbundets verksamhet, bland annat den tilltagande passiviteten, den minskade representativiteten i och med det ökade utländska ägandet och problemen i egenfinansieringen.
Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt bildade en gemensam delegation för fiskare och renskötare.
En tredje kurs för skeppare på fiskefartyg anordnades i Raumo med början i oktober.
Förbundets månadsbrev på papper hade börjat publiceras i maj 2005, men nu upphörde utgivningen i december 2011. Förbundet satsade nu mera på förbundets hemsidor som också förnyades.
