Fisket i Finland är noggrant reglerat.
På regleringen inverkar förutom den nationella lagstiftningen också EU:s gemensamma fiskeripolitik.
Fiskekvoterna är speciellt viktiga element i regleringshelheten.
På EU-nivå har införts fångstbegränsningar för de fiskarter som är viktiga för det kommersiella fisket. Begränsningarna definierar den största tillåtna fångsten (TAC, total allowable catches). Den sätts i ton eller stycken. Beslut om de största tillåtna fångstmängderna fattas för att bl.a. garantera fiskbeståndens hållbarhet och för att förhindra överfiske.
Internationella havsforskningsrådet (ICES, International Council for the Exploration of the Sea) ger varje år en rapport om fiskbeståndens tillstånd i Östersjön och ger sina rekommendationer gällande fiskekvoterna. Den vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF, Scientific, Technical and Economic Committee for Fisheries) och Östersjöns rådgivande kommitté ger sina egna synpunkter gällande kvoterna. Kommissionen ger på basen av de erhållna rekommendationerna och råden förslag till de största tillåtna fångstmängderna för olika fiskbestånd. Beslutet fattas av EU-ländernas ansvariga ministrarna för fiskeärenden under rådets möte i oktober. Jord- och skogsbruksministern ansvarar i Finland för ärendet. Du kan läsa mera om kvotprocessen här (på finska).
Då det finns ett beslut om den största tillåtna fångsten, fördelas fångstmängden mellan EU-länderna i nationella kvoter. Medlemsländernas andel av totalkvoten i kilo eller stycken baserar sig på en överenskommen fast procentandel av totalkvoten (s.k. kvotnyckel, vilken är ”huggen i sten”). Till exempel Finlands andel av Östersjöns laxkvot är 25,8394 procent och av Bottniska vikens strömming 81,9858 procent. Kvoten bestämmer hur mycket landets fiskare får fiska en viss fiskart. Länderna kan byta kvoter sinsemellan.
Den nationella regleringen bestämmer hur kvoten fördelas mellan olika fiskare. Finland övergick år 2017 till aktörsspecifika kvoter för strömming, vassbuk och lax. Hela fiskekvoten fördelas alltså mellan aktörerna, i praktiken mellan fiskeföretagen. Målet med det aktörsspecifika kvotsystemet är att utjämna utbudet på fisk, att förbättra lönsamheten i fisket och att minska statens roll i regleringen av fisket. Tanken är att fiskaren själv kan bestämma när han nyttjar sin kvot. Kvoter kan också köpas och säljas. Då kvoten har nyttjats till fullo, måste fisket avslutas.
Det aktörsspecifika kvotsystemet gäller fiskare som antecknats i registret för kommersiella fiskare och som äger fartyg som registrerats för kommersiellt fiske i havsområdet. Systemet gäller trål- och ryssjefiske efter strömming, trålfiske efter vassbuk samt laxfiske. Fiskarna har erhållit nyttjanderätter och på basen av dessa delas ur totalkvoten årligen ut aktörsspecifika kvoter. Nyttjanderätten uttrycks i promille av totalkvoten och den kan vara överförbar eller icke-överförbar. En enskild kommersiell fiskare kan ha i sin besittning högst 200 promille av varje strömmings- och vassbukskvot och högst 150 promille av varje laxkvot. Jord- och skogsbruksministeriet fördelade Finlands kvot (förutom Ålands andel av Finlands kvot) till havsområdets kommersiella fiskare (företag eller yrkesutövare) som överförbara nyttjanderätter för en tio års period på basen av årens 2011-2015 fiskehistoria, dock så att endast de tre bästa åren beaktades.
Vem som helst kan följa med hur Finlands fiskekvot fylls på FYFF:s hemsidor. I fångstuppföljningen kan du se hur olika kvoter har fiskats. Du kan också jämföra situationen med senaste års motsvarande situation eller också olika års totalsituation.
Övervakningen är sträng. Fiskeföretaget måste anmäla sin fångst till myndigheten inom 48 timmar. Det kommersiella fisket till havs övervakas av Egentliga Finlands NTM-central, Ålands landskapsregering och Gränsbevakningen. NTM-centralen och Ålands landskapsregering övervakar också landningen av fångster och förstahandshandeln med fisk. Målet för övervakningen och granskningen är fiskefartygen och det fiske som de utövar till havs, landningen av fiskpartier och förstahandsuppköparnas verksamhet.
Bilder Markku Saiha/FYFF
