Vid öppningsceremonin för de riksomfattande FiskeriomrÄdesdagarna framförde jord- och skogsbruksminister Jari LeppÀ sin förhoppning om att finlÀndarna skulle Àta mera inhemsk fisk. Under det sista decenniet har man tyvÀrr frÄn ministeriets sida mera koncentrerat sig pÄ att köra ner yrkesfisket i landet, i synnerhet det kustnÀra fisket.
Miljöministeriet samt naturskyddsorganisationerna har genom sin pÄverkan kraftigt understött detta. Miljöministeriet har, genom att hela tiden grunda nya naturskyddsomrÄden samt nationalparker dÀr yrkesfisket har begrÀnsats betydligt eller helt blivit förbjudet, understött en sÄdan förÀndring. Naturskyddsorganisationerna har i sin tur gÄtt in för att skydda skarvar, grÄsÀlar samt östersjövikare och prioriterat förökningen av dem. Alla dessa ÄtgÀrder har haft en dramatisk inverkan pÄ fisket och fiskbestÄnden.
Verkningarna av detta börjar nu synas. Egentliga yrkesfiskare Àr numera fÀrre till antalet Àn Saimenvikaren. Och ingen ung mÀnniska Àr sÄ galen att hen skulle börja som yrkesfiskare nÀr inga verksamhetsförutsÀttningar lÀngre existerar. Allra vÀrst blir det för den finska konsumenten, bestÄende av cirka tre miljoner hushÄll, som fÄr lida pÄ grund av myndigheternas agerande.
Den inhemska fisken frÄn naturliga bestÄnd Àr pÄ vÀg att försvinna frÄn butikerna, delvis har den redan försvunnit fastÀn ministern skulle sÀga vad som helst. Tal, kommittéer, arbetsgrupper och andra skenbara verkningslösa förslag har framlagts som lösningar. Tomma tunnor skramlar mest. FiskbestÄnden utarmas, antalet yrkesfiskare minskar, konsumentens fiskdisk blir allt tommare.
Ăt mört. Det Ă€r ministeriernas samt naturskyddsorganisationernas uppmaning. Finns sĂ„dant i butikerna?
Finns inte. Och sen köper konsumenten norsk odlad lax för att den inhemska fisken lyser med sin frÄnvarande. Och ifall det skulle rÄka finnas inhemsk fisk har fiskaren pÄ grund av minskade fÄngster varit tvungen att höja priset för att ens pÄ nÄgot sÀtt kunna överleva.
Katastrofen har aktualiserats.
Lösningen pĂ„ det nuvarande lĂ€get Ă€r i och för sig enkel. Man reducerar snabbt stammen av grĂ„sĂ€l och östersjövikare till den nivĂ„ som fanns för 15 Ă„r sen, mĂ€ngden skarvar till en fjĂ€rdedel av den nuvarande. Om det genomförs nu sĂ„ tar det bara 15â20 Ă„r innan fiskstammarna har Ă„terhĂ€mtat sig.
Eller sen fortsÀtter vi att lyssna pÄ förhoppningar, tomma löften, tillsÀtter arbetsgrupper och frÀmjar anvÀndning av utlÀndsk fisk. Och tidtabellen för nÀr kustfiskbestÄnden skall ha ÄterhÀmtat sig flyttas fram till nÀsta sekel.
Varför skall behövliga ÄtgÀrder uppskjutas tills det uppstÄr en katastrof? I stÀllet borde berörda myndigheter inse att det Àr deras skyldighet att tillÀmpa försiktighetsprincipen, vilket innebÀr att om det föreligger en misstanke om att en katastrofal skada kan uppstÄ sÄ skall omedelbara ÄtgÀrder vidtas för att avvÀrja den.
Varför alltid via katastrof. Varför?
Paavo Paju, fiskkonsument, Fredrikshamn
KÀlla: Hbl, insÀndare 13.3.2020
