LEDARE. Inget tyder på att storskarven är utrotningshotad. Tvärtom. Därför måste också EU:s regelverk uppdateras.
Alla djur är inte älskade. Vargen och den laxätande sälen är bara två exempel på arter som människan nyttjat som hatobjekt. I skrivande stund är det en fågel – den kolsvarta storskarven – som ger upphov till de hetaste känslorna. Den är ful, den luktar, den förstör.
Merparten av de riksdagsledamöter från Vasa valkrets som uttalade sig i Vasabladet den 19 augusti tycks förorda allmän jakt på skarvarna. Bland andra justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) lobbar för en lagändring som skulle göra det möjligt att reglera skarvjakten via jaktlagen (och inte via naturskyddslagen som i dag). I praktiken skulle det innebära att skarven blir ett lovligt byte under höstjakten, jämställd med andra sjöfåglar.
Uttalandet är säkert populärt bland Henrikssons väljare; skarven har inte speciellt många vänner längs den svenskösterbottniska kusten. Men samtidigt torde justitieministern vara medveten om att skarven är skyddad inom ramen för EU:s fågeldirektiv. Frågan måste lösas på EU-nivå. Det är EU-kommissionen, inte en finländsk minister, som måste fatta beslutet att stryka storskarven från listan över fridlysta fåglar.
Det är inte första gången storskarven landar på den politiska agendan. Ändå tycks politikerna inte ta frågan på allvar. Eller hur ska man annars förklara frånvaron av framsteg? Fågeln har omnämnts i regeringsprogram och har varit föremål för minst två stora statliga utredningar, 2005 och 2008.
Redan 2005 lovade den dåvarande miljöministern, SFP:s Jan-Erik Enestam, att de olägenheter som skarvarna orsakade skulle få ”en snabb lösning”. Då – 2005 – räknade myndigheterna med 4.600 häckande par fördelade på 26 kolonier. I dag är vi uppe i drygt 17.700 par och 34 kolonier.
Hur var det nu igen? En snabb lösning?
Enligt fågeldirektivet från 1979 ska EU-länderna vidta åtgärder ”som är nödvändiga för att fågelpopulationerna ska kunna hållas på en nivå som uppfyller ekologiska, vetenskapliga och kulturella krav och samtidigt tar hänsyn till ekonomiska krav och till rekreationsbehov”. År 1995, då Finland gick med i EU, var storskarven utrotningshotad. Det är den knappast i dag.
Det ligger i EU:s intresse att värna om fågeldirektivet, som de facto är ett livsviktigt verktyg för att slå vakt om mångfalden och skydda hotade arter. Men regler som inte speglar verkligheten brukar inte bidra till ökad legitimitet och respekt. Tvärtom.
Även i Sverige har skarvarnas negativa inverkan på naturen och (yrkes)fisket ökat i takt med att stammen växt. Varken utökad skyddsjakt eller prickning av ägg har haft önskad effekt. Och det som inte fungerar på andra sidan viken lär knappast fungera här heller.
De svenska politikerna har överlag valt ett aktivare grepp än sina finländska kolleger. I våras beslutade den svenska riksdagen att arbeta för allmän jakt på skarv inom ramen för en översyn av fågeldirektivet.
Så, Finlands riksdag: Blicka västerut! Sveriges sak är vår.
Samtidigt måste alla som upprörs över de skränande kolonierna komma ihåg följande: Skarven är inte en främmande fågel i vår skärgård, den hör hemma här.
Men det betyder inte att den ska få härja fritt.
Källa: Ledare i Vasabladet/ Nina Dahlbäck 21.8.2010
