Yrkesfiskare, ekonom Vesa Reilimo (78), utövade ryssjefiske efter strömming och kustfiske i Kakskerta (Hinttinen) i Åbo, Finlands Yrkesfiskarförbunds första ordförande 1980 – 87.
Vesa Reilimo berättar om bakgrunden till grundandet av förbundet och händelserna kring detta:
Fiskarnas yrkesmässiga organisering vid ingången av 1970-talet var väldigt splittrad och rörig. Den egentliga intressebevakningen sköttes formellt av Sjömansunionens fiskerisektion inom FFC och Kalantuottajat ry. som hade uppstått kring strömmingsfiskare från sydvästra Finland. Deras representanter var också medlemmar i delegationen för prisstöd på strömming. I den delegationen fanns pälsfarmarna, handeln, industrin, konsumenterna och ministeriet representerade.
Centralförbundet för Fiskerihushållning (CFF, f.d. Finlands fiskeriförening) hade med sin sektion för yrkesfiskare också i viss mån profilerat sig som bevakare av yrkesfiskarnas intressen. Den nämnda sektionen bildades av verksamhetsledarna för kustens regionala medlemsföreningar plus några yrkesfiskare. Det röriga terminologifältet förvärrades ännu mera av namnen på CFF:s medlemsorganisationer: t.ex. Pohjanmaan kalastajaseurojen keskusliitto, Varsinais-Suomen kalastajaliitto, Åbolands fiskarförbund, Nylands fiskarförbund m.fl.
Huvudorsakerna till att det grundades en ny organisation
I början av hösten 1980 mötte yrkesfiskarna på två stora hot. Foderströmmingens pris höll på att kollapsa och laxfisket hotades av nya begränsningsåtgärder. Organisationssekreterare Raimo Ihander har i sitt tal på förbundets 20-årsjubileum väldigt noggrant beskrivit laxfisket och den höstens händelser, så jag blandar mig inte i dem. Däremot var jag i händelsernas centrum gällande striderna om foderströmmingen. Under hösten 1979 härskade foderbrist inom pälsdjursuppfödningen, vilket ledde till att marknaden på foderströmming drabbades av en mild överhettning.
Då minimi- och riktpriserna bereddes och beslöts 1980 (statsrådet), låg föregående års förverkligade priser som grund. Således sattes en sådan nivå på minimipriserna som pälsdjursfarmarna inte kunde acceptera. Då pälsdjursfarmarna vägrade betala de pris som statsrådet hade bestämt, uppstod det en kollektiv ilska bland trålfiskarna. Det här ledde till att en ansenlig mängd fiskare samlades i Åbo under oktober. På det här mötet deltog också högsjöfiskets laxfiskare med sina egna hotbilder. De mest ivriga på det här mötet var beredda att grunda ett nytt förbund med detsamma. De mera behärskade, bl.a. jag själv, tog udden av den värsta ivern. Det fanns nämligen vetskap om att det på kusten fanns några regionala föreningar med i intressebevakningen. Mötet bestämde att man skulle träffas igen efter en månad. Under tiden skulle det utredas hurudan intressebevakning det redan fanns inom branschen. För utredningen tillsattes en arbetsgrupp och jag utsågs till gruppens ledare.
Som resultat av utredningen kom det fram att det vid kusten fanns åtminstone fyra regionala grupper, vilka redan var registrerade. Dessa var Österbotten, Nyland, Åboland och Åland. Dessutom måste man beakta de tidigare nämnda; Sjömansunionen, Kalantuottajat ry och Centralförbund för fiskerihushållning. Jag hade en kort diskussion i telefon med ordföranden för Sjömansunionen. Han meddelade att för deras del kan fiskarna fortsätta att organisera sig. Arbetsgruppens andra medlemmar utredde viljan hos de befintliga föreningarna. Kalantuottajat var inte i detta skede färdiga att komma med.
Då man träffades 15.11.1980 fanns det tillräckligt med information och beredskap för att grunda ett nationellt intressebevakningsförbund. Förbundets organisation byggde på de regionala medlemsföreningarna. Enskilda fiskare kunde vara medlemmar i de regionala föreningarna. Då det inte i alla områden fanns någon aktivitet, beslöts det att utvalda personer grundar ett förbund. Deras medlemsskap kunde avslutas då alla regionala föreningar hade organiserat sig. Mötet valde också en styrelse som hade representanter från varje region. Jag, Vesa Reilimo blev vald till ordförande.
Den funktionella och övergripande målsättningen för förbundet var att fungera som en heltäckande och representativ part i alla de organ, kommittéer och arbetsgrupper, där det förhandlades och beslöts om yrkesfiskarnas ärenden. Då åtgärderna krävde mycket arbete och besvär i början, lovade jag bli ledare under en viss tid mot ersättning. Ekonomin var också ett bekymmer innan man fick igång ett system med medlemsavgifter. Till stor hjälp var den åländska föreningen, vilken hade tillgångar p.g.a. de medlemsavgifter de tidigare samlat in. De här tillgångarna lovade Åland ge som ett förskott på kommande medlemsavgifter. Samtidigt som det tidigare nämnda arbetet med grundandet pågick, började också en arbetsgrupp för regleringen av laxstammarna sin verksamhet. Där kom den blivande organisationssekreteraren Raimo Ihander att bli representant för fiskarna. Ihander försattes under hård press p.g.a. de ofta förekommande mötesresorna (mellan Nystad och Helsingfors).
Internationell intressebevakning
Till Reilimos förtroendeuppdrag hörde också att delta i den Internationella fiskerikommissionens möten. Reilimo hörde under flera år till den finländska delegationen. Först som representant för Centralförbundet för fiskerihushållning och sedan som FYFF:s utsedda representant.
Det goda var att ministeriet betalade resorna och det blev inga utgifter för förbundet. Den Internationella fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC) beslöt fram till och med 2005 om Östersjöns fiskekvoter och andra regleringar, bl.a. om maskstorlekar och minimimått. Kommissionen bestod av Östersjöns kuststater, varav Danmark och Västtyskland då redan representerades av EU. Som grund för kommissionens beslut fanns Internationella havsforskningsrådets (ICES) uppskattningar om fiskbestånden, kvotrekommendationer och andra åtgärdsrekommendationer. Besluten gällde strömming, vassbuk, torsk, lax och flundra. Det blev snabbt klart för mig att politiska och ekonomiska ändamålsenligheter gick före prestationer. Då det gällde strömming och vassbuk var Östersjön indelad i delområden, av vilka Finska viken och det s.k. MU3-området (Bottenviken och norra delarna av Östersjön) var intressanta för Finland. Bilaterala förhandlingar fördes också med Sovjetunionen (Finska viken) och Sverige (MU3). I dessa förhandlingar deltog jag också.
Intressebevakningens utveckling
Man kan säga, att målsättningarna vid grundandet, och även målsättningar som uppstått senare, har helt eller till stor del uppnåtts. Förbundet har nått en obestridlig position som yrkesfiskarnas intressebevakare. I medierna har förbundet haft bra synlighet. Den interna integriteten är vad jag förstår i skick. För den positiva utvecklingen har vi att tacka min parhäst under en lång tid, organisationssekreteraren Raimo Ihander, de energiska ordförandena och framför allt den långtida verkställande direktören Kim Jordas. Arbetet fortsätter med nya utmaningar. Överstora säl- och skarvstammar samt fiskbeståndens tillräcklighet är begränsningar som naturen sätter.
