Raimo Ihander, laxfiskare från Nystad (fiskebåten Klinten), f. 21.1.1944, d. 18.4.2014. Fungerade först som medlem i förbundets styrelse 1980-1981, från och med 1.5.1981-31.8.1981 som tillfällig sekreterare, från och med 1.11.1981 som organisationssekreterare och från oktober 1991 som verksamhetsledare fram till 28.9.1992.
Före grundandet
Före grundandet av FYFF 1980 hade yrkesfiskarna gjort flera försök att grunda en intresseorganisation. Gemensamt för de tidigare organisationerna var att deras verksamhet mer eller mindre hade kommit av sig eller helt upphört.
Behovet av att grunda en intresseorganisation skapades i första hand av den dåliga marknads- och prisutvecklingen för den huvudsakliga fångstarten strömmingen och av de begränsningar som myndigheterna riktade mot laxfisket.
Lax
En betydelsefull händelse som ledde till att fiskarna organiserade sig var JSM:s förslag till ny förordning om laxfiske. Den innehöll ett totalförbud mot laxfiske med rev, förutom i Finska viken. Initiativet hade kommit från några av branschens rådgivningsorganisationer. Då en fiskare från Ahlainen i Björneborg hade fått veta om planerna på förbud, sammankallade han fiskarna till ett möte i Räfsö och man beslöt att sända en delegation till Helsingfors. Fiskarna i Ahlainen kontaktade redaktör Jorma Rotko som kom att fungera som ombud för deras sak. Rotko skrev på den tiden kåserier i Helsingin Sanomat.
Drygt tjugo fiskare satte sig i en minibuss och man begav sig till Helsingfors. Rotko hade bokat tid för delegationen hos riksdagsgrupperna, hos ministeriets dåvarande fiske- och jaktavdelning, samt hos trafikminister Veikko Saarto som skötte fiskefrågor. Dessutom hade Rotko arrangerat en presskonferens på restaurang Seurahuone.
Det bör kanske nämnas att jag själv hade hela benet gipsat. Vi var säkert en representativ grupp som begav sig på resa till huvudstaden.
Riksdagsman Kauko Juhantalo tog emot oss i riksdagens mottagningsrum för besökande delegationeroch som en typisk politiker så var hans inställning till oss synnerligen positiv.
Efter detta stod ministeriet i tur. Heikki Suomus, dåvarande avdelningschef samt överinspektörerna Gösta Bergman och Pekka Niskanen, vilka beredde laxfrågorna, tog emot oss. Dessutom var VFFI:s specialforskare Jorma Toivonen på plats.
Gemensamt för vår delegation var att ingen av oss kände någon av de förutnämnda tjänstemännen på ministeriet. Vi kunde inte heller placera tjänstemännen i någon slags inbördes rangordning.
Pekka Niskanen hade i förbudsfrågan varit så mycket i offentligheten att vi utan vidare antog att han var den högsta tjänstemannen inom förvaltningsområdet. Därför presenterade jag för ”herr överinspektör” den skrivelse jag uppgjort och som innehöll min och förhoppningsvis också de andra fiskarnas åsikt.
På det hela taget var atmosfären minst sagt spänd.
Avdelningschef Suomus försökte uttala sig, men ur våra led hördes ett rätt hotande ”håll käften, ingen har frågat något av dig”.
Jorma Toivonen hade förberett sig med några statistiska uppgifter som skulle presenteras som fakta för oss. Vi hann dock inte höra på dem, för då Jorma började med sina papper marscherade vi ut genom dörren.
Minister Saarto tog emot fiskarna i en av statsrådets fina sessionssalar och som politiker verkade han förstå oss, utan att dock lova någonting. Saarto uppmanade dock fiskarna att allvarligt överväga att organisera sig, för att på detta sätt kunna bevaka sina intressen bättre.
Så var det ännu pressen. Rotko hade effektivt arrangerat massmediernas representanter på plats. Det hade för ändamålet reserverats en större sal på Seurahuone där det också fanns ett bord med värdefulla förfriskningar, vilka fritt kunde förtäras av journalisterna. Allt var bra. Vi överraskades dock en aning av den nota på knappa femtusen mark som fiskarna fick betala. Dock fick vi mycket positiv publicitet för vår sak och våra relationer till pressen fungerade väl i många år framöver.
Inom statsförvaltningen verkade ingenting i detta skede störa beredningen av laxfiskeförbudet.
Efter några veckor ringde en journalist och frågade om jag var medveten om saken och vad vi ämnar göra.
Nu spred sig panikstämningen. Bland fiskarna fanns en sådan enighet som inte förut hade skådats. Det beslöts enhälligt att de båtar som idkar laxfiske till havs samlas i Raumo hamn samma dag som förordningen föredras i statsrådet. Om föredragningen verkar gå igenom stoppas hamntrafiken.
Ifrågavarande dag klockan sex på morgonen ringde jag hem till ministern och berättade om situationen. Jag berättade också att det fanns många journalister på plats och att ett TV-team redan var på plats sedan föregående dag. Ministern verkade förstå att vi hade försatt oss i en sådan situation från vilken vi inte kunde backa utan vägkost och han lovade ringa tillbaka om ett par timmar. I samband med detta samtal beslöt vi att fiskefartygen lugnt stannar kvar på sin plats och att statsrådet inte fattar något beslut i frågan samt att ministern reser till Raumo direkt efter statsrådssessionen.
Det blev kväll och ministern anlände. Palavern hölls i skansen på trålaren Milton. Det beslöts att behandlingen av de begränsningar som berör laxfisket, eller regleringen av laxbestånden som man börjat kalla fiskeförbuden, flyttas till en kommitté som också har yrkesfiskarrepresentation. På detta sätt var frågan bort från dagordningen tillsvidare.
Strömming
Vi samma tidpunkt ansåg strömmingsfiskarna att marknads- och prisnivån var otillräcklig. Anto Tamminen, en fiskare från Rimito, kontaktade advokaten Heikki Jalas som i sin tur kallade fiskare från alla kuststräckor till ett möte i Åbo. En stor grupp fiskare samlades, enligt vad jag minns ca 80 personer. Mötet valde bland sig en interimsstyrelse som fick till uppgift att utreda förutom formen för organiserandet, också själva grundandet av en intresseorganisation. Någorlunda snabbt avancerade frågan så att man kunde börja framträda under namnet Finlands Yrkesfiskarförbund.
Verksamhet
Verksamheten inleddes med en rivstart. Det inleddes genast förhandlingar med Finlands Fiskhandlarförbund om att stabilisera priset på livsmedelsströmming.
Det blev konflikt om priset på foderströmming med Finlands Pälsdjursuppfödares Förbund. Skepparna på trålbåtarna beslöt att föra sina fartyg till Helsingfors. Egentligen hotade de inte att stänga hamnen. Vi var ju nu organiserade fiskare och framträdandet skedde åtminstone formellt inom ramen för gällande lagstiftning. Massmedierna var aktiva och upprätthöll också de uppfattningen om en möjlig stängning av hamnen.
Direkt då minister Veikko Saarto, som ännu skötte fiskefrågorna, kom till hamnen steg han ombord på trålaren Caprice från Nystad. Till en början togs det beslut om att förhandlingar mellan FYFF och statsmakten gällande prisstöd på strömming skulle ske i riksdagens utrymmen. Stödet var på den tiden ett reservationsanslag som varje år tog slut redan på hösten, vilket skapade prisstörningar. Biträdande avdelningschef Heikki Pitkänen som också var med under förhandlingarna trodde dock att den penningsumma som behövdes skulle hittas ”i någon bordslåda”. På detta sätt nåddes det också ett tillfredsställande resultat med pälsdjursuppfödarna – den gången.
Kampen om priset på strömming, och speciellt om det tillhörande prisstödet, fortsatte dock och blev ett centralt innehåll i förbundets verksamhet för många år framåt.
Laxfiskeregleringen lugnade sig för några år p.g.a. den tillsatta kommittén som tog namnet Kommittén för reglering av laxbestånden.
I och med denna kommitté, vilken sammankom två gånger i veckan, upphörde också mitt eget laxfiske. Om det i allmänhet fanns någon nytta med kommittén antar jag att den låg i det att jag under dessa två år fick en grundlig utbildning i fiskeriförvaltning, vilket också gynnade FYFF. Jag hade ju de bästa sakkunniga i landet då och också senare till mitt förfogande. Åtminstone lärde jag känna alla dåtida tjänstemän.
Under kommande år ökade antalet kommittéer, arbetsgrupper och andra nämnder så att jag som mest var med i över tjugo olika organ. Eftersom också andra, vår ordförande och styrelsemedlemmarna, var med på många olika håll vågar jag påstå att FYFF var och är ett mycket användbart redskap för yrkesfiskarna.
Relationer
På basen av det som jag berättade i början var personrelationerna till tjänstemännen för min del lindrigt sagt ansträngda. De många uppträdandena i offentligheten försvårade situationen. Den behövliga mjukare linjen representerades av vår första ordförande, fiskare, ekonom Vesa Reilimo som var en speciellt bra förlikningsman. Gentemot de politiska beslutsfattarna hade förstås publiciteten motsatt effekt och vi kunde utnyttja situationen.
Redan från början kunde jag hålla mina relationer till de egentliga beslutsfattarna, d.v.s. till den minister som skötte fiskerifrågorna, goda och till de flesta t.o.m. varma.
Under åren förändrades förstås situationen och på tjänstemännens försorg hamnade frågorna inom fiskeriförvaltningen redan under beredningsskedet på mitt bord, för att behandlas inom organisationen.
Övrigt
Först flera år efter det första mötet kunde, efter vissa krumbukter, den egentliga registreringen av FYFF skötas av Kalantuottajat ry:s sekreterare Antero Mörsky.
Nu då tjugo år har förflutit kan jag med stor triumf konstatera att det ändå fungerar. De var inte få, de personer som var pessimistiska och de som t.o.m. hade en direkt fientlig inställning i början.
P.g.a. den begränsade tiden blir det nu tyvärr många intressanta saker som jag inte hinner berätta.
Hälsningar
Till slut vill jag sända mina hälsningar till den första åländska medlemmen i vår styrelse, nämligen Mirjam Öberg. Med sin närvaro lugnade hon ner våra ofta väldigt hätska möten.
– –