År 2002 var ett svårt år för näringen. Begränsningar i strömmingsfisket, fortsatt dioxindiskussion i media, fördröjda sälskadeersättningar, förnyandet av EU:s gemensamma fiskeripolitik och missnöje med ministeriets fiskeripolitiska linjedragningar ledde till pessimistiska tongångar i näringen. Yrkesfiskets totala omsättning sjönk fortsättningsvis och aktörernas antal minskade. Detta återspeglades också i förbundets verksamhet.
Lax
Ministeriet hade i slutet av år 2001 förberett lindringar i laxfiskebegränsningarna, men då ministeriet tillika förde förhandlingar med Sverige om fisket i Torne älv och älvmynningsområdet ville man inte enligt Seppo Havu ge svenskarna fel signaler gällande begränsningarna. Förbundet ansåg att de finländska kustfiskarna hade blivit pantfångar i den politiska behandlingen av laxfisket.
Förbundet vände sig direkt till statsminister Paavo Lipponen som i sin tur uppmanade minister Kalevi Hemilä att fortsätta förhandlingarna med förbundet. Dessa diskussioner fördes i januari. Hemilä lämnade dock ministeruppdraget kort därefter (1.2) och efterträddes av Raimo Tammilehto. Tammilehto fungerade som minister i endast fyra månader, men hann under den tiden tillsätta en ny laxarbetsgrupp (arbetsgruppen för laxfisket vid kusten) bestående av Orian Bondestam, Risto Lampinen (sekr.), Helena Boucht-Lindeman och Kim Jordas. Ett förslag om att tidigarelägga fisket med fem dagar fanns också på bordet, men det drog Tammilehto tillbaka och tillsatte i stället arbetsgruppen.
Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets laxprojekt fortsatte också under år 2002 och förbundet förutsatte att flera fiskare kunde ha möjlighet att delta i projektet. Det selektiva eller vetenskapliga laxfisket fortsatte därmed i en utvidgad form trots normala protester från norr.
Fiskebegränsningar
Finlands strömmingskvot i MU3 hade år 2002 sjunkit till cirka 50 000 ton och i huvudbassängen och i Finska viken till cirka 13 000 ton samt vassbukskvoten till cirka 18 000 ton. Dock var strömmingsfångsterna goda. Den hårda konkurrensen om en gemensam resurs påverkade negativt på förhållandet mellan olika fiskare och också överlag på branschens samarbete.
Diskussionen om regleringen av strömmings- och vassbuksfisket var tidvis hård i styrelsen. Behandlingen ledde till att några medlemmar trädde ur organisationen och det uppstod också en diskussion i massmedia om förbundets verksamhet och linjedragningar. Systemet med veckobegränsningar i fisket tillfredsställde inte alla företagare. Skillnaden i synsättet mellan fartyg som specialiserat sig på livsmedelsfiske och fartyg som riktat in sig på industriströmming blev uppenbar.
Förbundet ifrågasatte i ett uttalande de stora nedskärningarna i kvoterna då flera starka årsklasser av strömming är på kommande. Enligt förbundet förorsakar den hårda regleringen stora ekonomiska förluster för näringen.
Förbundet diskuterade med ministeriet om ett system med fartygsvisa kvoter och förbundet utredde också preliminärt olika modeller för systemet. I styrelsens fanns olika åsikter i frågan, men styrelsen uppmanade ministeriet att utreda systemets goda och dåliga sidor i en snabb tidtabell. Det kom dock att ta många år innan systemet kunde förverkligas. Styrelsemedlemmarnas åsikter i frågan kom också att förändras och variera under årens lopp.
Kvoterna för år 2003 förhandlades under hösten och Finlands förslag om att höja kvoten i MU3 vann inte gehör i EU-kommissionen. Förbundet meddelade i ett pressmeddelande sitt djupa missnöje med hur kommissionen skötte förhandlingarna i IBSFC. Ministeriet meddelade också genom kanslichefen sitt missnöje till fiskerikommissionären. Förbundet uppmanade också ministeriet att omedelbart börja bereda regleringen för år 2003 och i det sammanhanget också utreda de fartygsvisa kvoterna. Förbundet föreslog att möjligheten till skrotning av pelagiska fartyg öppnas och krävde bättre beståndsuppskattningar. Diskussioner fördes direkt med Jari Koskinen, den nya jord- och skogsbruksministern.
De beslut förbundets styrelse fattade gällande regleringen för år 2003 ledde till att två betydande fartyg i Kaskö lämnade förbundet i december i protest mot förbundets agerande. Utträdet var synnerligen beklagligt, dels ur en ekonomisk synvinkel, dels med tanke på förbundets position i arbetet med myndigheter och politiker.
Dioxin sysselsätter
Dioxinförordningen trädde i kraft 1.7.2002. Social- och hälsovårdsministeriet tillsatte en expertgrupp för den nationella tillämpningen. Förbundets representant fick en plats i gruppen. Ett provtagningsprogram för att undersöka dioxinhalterna i fisk i olika områden inleddes också. Medierna skrev fortsättningsvis om frågan och det skapade frågor bland allmänheten.
Ny fiskeripolitik
EU:s nya gemensamma fiskeripolitik kunde slutligen efter flera års behandling godkännas i december. Kommissionens förslag under våren gav fisket en ordentlig skrämselhicka då kommissionen föreslog även för Östersjön stora kapacitetsnedskärningar i flottan. Enligt vissa beräkningar hade detta betytt skrotning för närmare 100 fartyg i Finland. Till slut blev dock Finlands befintliga kapacitet det nya kapacitetstaket för flottan. Finland hade dock ledig kapacitet som i och med beslutet gick upp i rök. Villkoren för investeringar i flottan blev också betydligt hårdare, vilket var ett stort bakslag då Finlands fiskeflotta överlag var mycket ålderstigen.
En annan förändring var övergången till mångåriga skötselplaner för olika fiskbestånd.
Gös och öring
Några miljö- och fritidsfiskeorganisationer föreslog att minimimåttet för gös höjs till 40 cm och för öring till 50 centimeter. Förbundet ställde sig kritiskt till ett allmänt högre minimimått för gös och efterlyste grundliga utredningar. Förslaget om höjda minimimått förföll denna gång.
Sälskadeförordningen
Sälskadeförordningen godkändes av statsrådet i maj och fiskarna lämnade in sina ansökningar före sista augusti. Systemet gällde för åren 2000 och 2001 till ett maximalt belopp på 1,7 miljoner euro och byggde på regionala skadeprocenter. Fastställandet av skadeprocenterna ledde till en del diskussioner. Skärgårdshavets Yrkesfiskare krävde till och med att förfarandet borde utredas av justitieombudsmannen. Den egentliga utbetalningen skedde först följande år och då anslaget var knappt kunde endast 22 procent ersättas av skadorna. Cirka 400 fiskare ansökte om ersättning.
Kommissionen gav Finland tillstånd att bevilja strukturstöd för anskaffning av så kallade sälsäkra redskap. Myndigheterna fick dock inte ännu systemet i bruk.
En andra aktionsdag för medlemmar och andra intresserade ordnades i Kaskö i augusti med bland annat besök på Silva Nova och seminarium med Kaskö stad. Aktionsdagarna var en del av förbundets framtidsarbete.
Organisationen
Den ekonomiska situationen var fortsättningsvis svår och verksamhetsledaren var långa tider i oavlönat arbete. Styrelsen ålade verksamhetsledaren att skaffa tilläggsfinansiering för verksamheten. Styrelsen diskuterade i olika repriser under flera år olika modeller för att sköta verksamheten och möjliga åtgärder för att förbättra den ekonomiska situationen. I styrelsen fanns röster som var kritiska, speciellt mot projektverksamheten som tidvis var rätt omfattande. Kritikerna ansåg att projektverksamheten inte gynnade förbundet och dess ekonomi i en tillräcklig omfattning. Förbundets egna kapital var under många år negativt och likviditeten ytterst skral och kritiken gällde också detta.
Under året genomfördes en stadgeändring. Bland annat kunde en yrkesfiskare vara medlem både i förbundet och i regionorganisationen (dubbelt medlemskap), förbundet övergick till ett system med endast ett årsmöte och verksamhetsledaren blev verkställande direktör. Grunderna för medlemsavgifterna preciserades också. Förslaget om att ändra förbundets hemort från Åbo till Helsingfors drogs tillbaka. Styrelsen utnämnde Kim Jordas till verkställande direktör från och med 16.8.2002.
På styrelsemötet i oktober meddelade Salokangas att han vill lämna ordförandeskapet på grund av personliga orsaker. Flera styrelsemedlemmar vädjade till Salokangas för att han kunde fortsätta till följande ordinarie årsmöte. Salokangas accepterade till slut en kortare tids fortsättning.
I slutet av året upphörde Eteläisen Perämeren Ammattikalastajat ry:s verksamhet och medlemmarna övergick till den nordliga regionorganisationen. Ålands Fiskare meddelade att de inte ansluter sig till förbundet. Därmed lämnade de åländska fiskarna tyvärr förbundet, de hade som känt aktivt varit med och bildat förbundet år 1980. Regionorganisationernas antal sjönk till nio och medlemsantalet till 414.
Fiskveckan 2002 i Tammerfors
Fiskveckan 2002 i Tammerfors ordnades av förbundet under rubriken Från konflikt till samförstånd. De konfliktfyllda ämnen som valts för debatt under dagarna var säl, lax, fiskens pris och import, livsmedelsövervakningen samt fiskerinäringens och mediernas förhållande. Samma ämnen kunde även i dag diskuteras för något slutligt samförstånd nåddes knappast under Fiskveckan 2002. Närmare 300 deltagare deltog i Fiskveckan.
Framtidspaket, miljöprogram och ny trålare
Förbundets fiskeripolitiska program hade godkänts år 2000. Under 2001 och 2002 fortsatte arbetet med ett så kallat framtidspaket där de fiskeripolitiska riktlinjerna utvecklades till konkreta åtgärdsförslag. Framtidspaketet godkändes i april i Räfsö. Förbundets miljöprogram godkändes i november i Nådendal.
Den utredning som förbundet gjorde om strömmingsfisket åren 2001-2002 ledde till ett projekt år 2002 under vilket planerades en ny typ av trålare anpassad för finländska förhållanden. Fartyget planerades av Grebland Consulting och samarbete idkades med Ö-varvet i Sverige.
Tre företagare hade långtgående investeringsplaner, men ministeriets kapacitetspolitik i slutet av år 2002 drog undan mattan för planerna. Detta kom att prägla samarbetet mellan förbundet och ministeriet för en tid.
