Mörka moln samlade sig på himlen under år 2001. Fiskebegränsningar, stora nedskärningar i fiskekvoterna, dioxindiskussionen, grundandet av sälskyddsområden och det att sälskadeersättningarna dröjde och dröjde var dystra nyheter för branschen.

Strömming och dioxin
Exporten av strömming till Ryssland fortsatte, men prisnivån var rätt låg. Galna ko-sjukan förorsakade ett avbrott i exporten under våren då Ryssland stängde gränserna. Pälsdjursnäringen gick mot bättre tider och det började synas i priset på fisk.
Strömmingskvoten i MU3 hade minskat kraftigt under några år, från ca 90 000 ton till ca 60 000 ton. Tillika förväntades starka årsklasser av strömming in i fisket. Det var uppenbart att begränsningar i fisket väntade och ministeriet ville att näringen själv föreslår lämpliga regleringsåtgärder. En sådan diskussionen fördes mer eller mindre under hela året och tongångarna var tidvis rätt hårda, både i styrelsen och på årsmöten. Förbundet fick också respons från fiskarna på fältet och från förädlingsföretagen. Vissa fiskare hotade med att bilda ett eget förbund då förbundet föreslog fiskebegränsningar under året.
– Fiskarnas nerver var på spänn, helt förståeligt. Det var första gången och till dags dato den enda gången som jag utsatts för fysiska hotelser under ett möte eller tillfälle, berättar verksamhetsledaren Kim Jordas.
Olika regleringsmodeller diskuterades och det ordnades ett tillfälle för fiskarna i Björneborg i början av mars. Petri Suuronen från Naturresursinstitutet (VFF) deltog också och berättade om beståndssituationen.
Systemet med fartygsvisa kvoter var igen på agendan. Till slut begränsades en del av fisket under en (1) månads tid under försommaren. Kvotbyten med Sverige underlättade situationen. Ett gott samarbete mellan förbundet och Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) bidrog till lösningen.

IBSFC minskade ytterligare strömmingskvoten både i MU3 och i huvudbassängen samt i Finska viken för år 2002 och därmed startade redan under hösten 2001 diskussionen om nödvändiga kommande begränsningsåtgärder.
EU behandlade under året en förordning, vilken fastställde gränsvärden för dioxinhalter i fisk. Frågan sköttes av flera ministrar i Finland, Osmo Soininvaara, Kimmo Sasi och Kalevi Hemilä, och ett nära samarbete med Sverige idkades. Till slut efter många förhandlingar och olika skeden beviljades Finland och Sverige ett undantag från gränsvärdena för fisk som produceras och konsumeras i dessa länder till och med slutet av år 2006. Enligt beslutet skall ifrågavarande förordning granskas i sin helhet vid samma tidpunkt.
Lax och sik
Tillsammans med de svenska fiskarna arrangerades ett möte i Haparanda om laxfisket speciellt i Bottenviken. Ett gemensamt uttalande gavs, men då det inte på svenska sidan ledde till ändringar i begränsningarna utbröt civil olydnad bland de svenska fiskarna. Diskussioner med minister Hemilä fördes ånyo här hemma om lättnader i begränsningarna, men bristen på politiskt stöd för saken bidrog till att resultat inte kunde uppnås.
VFFI inledde ett projekt under vilket frisläppta laxars överlevnad undersöktes. Närmare 40 fiskare deltog. Målet på lång sikt var att utnyttja utsatt lax till fullo genom fettfenklippning och även att lätta på tidsregleringen. Under projektet undersöktes också användningen av Dyneema-garn i vissa ryssjor för att minska de skador sälarna förorsakade.
Ett förslag om begränsningar i sikfisket var också på bordet, men förslaget ledde inte i detta skede till beslut.
Säl
Ministeriet notifierade förslaget om sälskadeersättningar till EU-kommissionen. Under hösten meddelade kommissionen att den inte kan godkänna ett permanent stöd eftersom skadorna inte kan anses vara exceptionella utan ett fenomen som blir allt vanligare. Ett system som är i kraft för åren 2000 – 2001 kunde dock godkännas. Det kom dock att ta tid innan fiskarna fick ersättningarna på sina konton.
I samband med laxprojektet testades även nya redskap för att minska på skadorna. Ett möjligt anskaffningsstöd för sälsäkra redskap diskuterades också med kommissionen.
Jaktkvoten på gråsäl höjdes till 180 sälar. I hela Östersjön räknades till 9 700 gråsälar.
Efter en lång behandlingen godkände statsrådet inrättandet av sju sälskyddsområden. Förordningen hade varit bordlagd över sommaren på minister Hemiläs begäran, men miljöministeriet fick till slut sin vilja igenom. Förbundet uttryckte i ett pressmeddelande sin besvikelse över beslutet och konstaterade att skyddet av säl är redan tillräckligt starkt utan specifika skyddsområden.
Förbundet förhandlade både med jord- och skogsbruksministeriet och med miljöministeriet (minister Satu Hassi) om ersättningar för de yrkesfiskare som drabbas ekonomiskt av de fiskebegränsningar som görs för att skydda saimenvikaren. Fiskare Tarmo Tolvanen var aktiv i denna fråga.
Torsk
Finlands torskkvot indelades på förbundets förslag i två delar; för trål- och nätfisket fastslogs särskilda delkvoter.
I detta sammanhang föreslog förbundet också att en viss stipulerad del av besättningen ombord på fartyg under finländsk flagg bör vara finländska medborgare, med andra ord att det bör finnas en tillräcklig ekonomisk koppling mellan fartyget och flaggstaten. Redan under några år hade ett ökat utländskt intresse för de finländska kvoterna noterats och förbundet vill stävja denna utveckling.
Yrkesfiskardefinitionen
Ministeriet hade igen en gång, efter påtryckningar från riksdagen, gjort ett nytt förslag till ändring av yrkesfiskardefinitionen. Styrelsen började redan tröttna på den varje år återkommande diskussionen och konstaterade att några större resurser ödslas inte mera på frågan. Trots denna vägledning från styrelsen ältades frågan om definitionen under ett antal möten och uppvaktningar samt i olika skrivelser. Riksdagen godkände i juni en ändring och den nya definitionen trädde i kraft 1.1.2002. Den slutliga modellen följde rätt långt förbundets ställningstaganden.
Fiskeripolitiska programmet och andra projekt
Förbundet erhöll bidrag för att fortsätta arbetet med det fiskeripolitiska programmet, dels med ett så kallat framtidspaket, dels med ett miljöprogram för näringen. Arbetet slutfördes under år 2002.

Under 2001 gjorde förbundet en omfattande utredning av Finlands fiskehamnar i kustområdet. Avsikten var att få en helhetsbild av situationen för fiskehamnarna och att också underlätta beviljandet av strukturstöd till de för yrkesfisket viktiga fiskehamnarna. Hamnarna klassificerades i fyra grupper enligt fångstmängder, antalet fiskare som använder hamnen och hamnens egenskaper. Arbetsgruppen som utförde utredningen bestod av Markku Saiha, Martti Suuriniemi, Auvo Nieminen och Kim Jordas.
Hangö hamn förbjöd hanteringen av foderfisk i hamnen och detta ledde till en rad av möten och diskussioner med olika aktörer. Staden satte ut betonghinder i hamnen och fiskarna lämnade å andra sidan in polisanmälningar mot staden. Efter en tid kunde användningen av hamnen återupptas då en överenskommelse om vissa åtgärder uppnåddes. Av fiskarna var speciellt Pentti Vehkaperä aktiv i hanteringen av frågan. För Hangö hamn genomfördes från hösten en separat utredning med förslag om utvecklingsåtgärder för att råda bot på de problem som påtalats av den omkringliggande bosättningen. Tillika eftersträvades förbättringar för de fiskefartyg och fiskare som nyttjade hamnen. Men frågan var inte löst. Diskussionen om Hangö fiskehamn kom att fortsätta under många år i olika repriser och ledde också till besvär i förvaltningsdomstolen.
Under året inleddes också ett projekt (Strömmingsfiskets handlingslinjer) för att ge svar på frågan ett hurudant fartyg motsvarar bäst trålfiskarnas behov nu och i framtiden. I det första skedet utreddes nuläget i strömmingsfisket och under följande år utvecklades konkret en fartygstyp för det kommande strömmingsfisket. Jari Kämäräinen jobbade med projektet 1.6 – 30.10 och under tiden 1 – 31.11 förberedde Jari Fiskveckan 2002 i Tammerfors.
Förbundet producerade videon Ammattikalastus – yritystoimintaa luonnon ehdoilla (Yrkesfiske – företagsverksamhet på naturens villkor).
Organisationen
Tor-Erik Johansson valdes till styrelsens vice ordförande. Styrelsen beslöt också att upphöra med systemet med ansvarspersoner för olika fiskesegment då det inte hade fungerat enligt förväntningarna. En lång diskussion fördes igen om förbundets organisation och regionorganisationernas verksamhet. Det föreslogs att antalet regionorganisationer kunde minskas eller till och med helt slopas. En separat arbetsgrupp tillsattes för att bereda organisationens utveckling. Ett förslag om att bilda ett separat servicebolag för vissa funktioner föreslogs också, men den tanken förföll senare. Verksamhetsledaren var på obetald arbetssemester under två månader detta år. För år 2001 kunde äntligen ett positivt resultat uppnås efter flera år med förluster.
Inarin Ammattikalastajat gick ur förbundet i slutet av året. Inaris aktiva ordförande Markku Keränen hade under en fiskeresa i november år 2000 drunknat i Enare sjö.