EU-anpassning
Anpassningen till EU:s fiskeripolitik fortsatte under året. En allt klarare tudelning inom fisket började synas. Krisen inom laxfisket fördjupades medan strömmingsfiskets situation var tillfredsställande, till och med bra. Det goda konjunkturläget inom pälsdjursnäringen och den växande exporten av strömming till öst syntes på marknaden. En större efterfrågan på fjällfisk kunde också noteras, även om prisutvecklingen fortfarande var svag.
Efter EU:s fartygsprogram för åren 1992-1996 (MGP III) föreslogs ett nytt program för åren 1997-2002 (MGP IV) med nedskärningar i lax- och torskflottan, men också i det kustnära fartygssegmentet. På sommarmötet i augusti gavs förbundets kommentarer. Det påpekades speciellt att det inte finns skäl att skära ner i det kustnära segmentet.
Laxfiskebegränsningar
Förbundet gav i januari sitt utlåtande gällande laxarbetsgruppens (Havus laxarbetsgrupp 1995) förslag. Förbundet meddelade att det inte godkänner de föreslagna begränsningarna. Förbundet krävde en fullständig utredning av förslagens socio-ekonomiska effekter och att yrkesfiskarnas inkomstbortfall ersätts. De politiska partierna informerades om förbundets ställningstagande och flera uppvaktningar hos politiker gjordes, bland annat statsminister Paavo Lipponen besöktes av fiskare Tor-Erik Johansson. I Österbotten föreslog fiskarna som en alternativ lösning en totalfredning för laxen under två år.
Laxförordningen (258/1996) gavs dock av statsrådet 8.3.1996 efter en bordläggning med rösterna 16-2 (Enestam och Norrback i minoritet). Vice ordförande Heinonen lämnade i protest tillbaka sin partibok (soc.dem.). Även Åland beslöt sig för att tillämpa förordningen. (kustfiskets startdatum 16.6, 21.6, 26.6 och 1.7)
Ministeriet tillsatte också en socio-ekonomisk arbetsgrupp för att mildra de föreslagna begränsningarnas effekter. Efter ett betydande arbete från förbundets sida erhöll laxfiskarna en ersättning om cirka 4 miljoner mark för inkomstbortfallet.
Inom Internationella fiskerikommissionen (IBSFC) började beredningen av laxplanen Salmon Action Plan (SAP), vilken godkändes 1997.
Förbundet föreslog att en övergång till personliga kvoter i laxfisket borde ske från 1.1.1998.
Kommissionären på besök och spinnfisket het fråga i riksdagen
Kommissionär Emma Bonino besökte Finland i augusti och träffade bland annat inrikesminister Jan-Erik Enestam. Verksamhetsledaren fick en möjlighet att träffa henne på en båtfärd i vattnen kring Sveaborg. Bonino förstod finländarnas oro för strömmingsfiskets framtid, men ville inte blanda sig i de nationella laxtvisterna.
Keski-Lapin Ammattikalastajat krävde att förbundet aktiverar sig i insjöområdet och förbundet föreslog att fiskeriförsäkringen också borde gälla insjöområdet.
Rapporter om de första skarvarna i den nyländska skärgården började komma. Styrelsemedlemmen Kaj Sjödahl från Hangö konstaterade att något borde göras genast innan det går för långt. Han hade så rätt.
Under hösten 1996 behandlades spinnfisketillståndet i riksdagens grundlagsutskott och jord- och skogsbruksutskott. Känslorna gick heta både ute på fältet och i riksdagen. Också förbundet hördes i utskottet. Riksdagen godkände slutligen det länsvisa spinnfisketillståndet med rösterna 105-58, 2 nedlagda och 34 frånvarande. Vissa aktiva fritidsfiskare utvisades från publikläktaren sedan de applåderat resultatet och talmannen fick också lugna ner stämningarna i salen. De nyländska och åboländska fiskarna ville senare föra frågan till EU-domstolen. Förbundet tog dock inte en aktiv roll i den processen.
Strömming särskildes från sill
EU:s ministerråd godkände 14.10 en storleks- och klassificeringsförordning gällande fisk. I denna förordning separerades strömmingen för första gång från sillen; strömming, storleksklass 5 (12-32 st./kg), fångad och landad norr om punkten 59 30´. Förbundet hade gjort ett initiativ i frågan cirka två år tidigare. Först ansågs ändringen vara omöjlig att genomföra. Men det lyckades och förbundet tackade speciellt Orian Bondestam (EU-representationen i Bryssel) och Pekka Niskanen (fiskeriråd vid JSM) som fört frågan framåt i EU.
Accisfritt bränsle
Tullen började i början av året äntligen betala ut retroaktivt de utan grund uppburna acciserna till trålarna. Processen hade inletts år 1994 och uppdraget kunde slutföras under året. Det totala beloppet med räntor uppgick till över en miljon mark och efter att kostnader avdragits kunde drygt 900 000 mark erläggas till fiskarna.
Arbetet med att erhålla accisfritt bränsle till fartyg och båtar i yrkesfiskebruk fortsatte under året och i december kunde äntligen ett principbeslut från finansministeriet erhållas. Ett enträget arbete gav äntligen resultat och lagförslaget fördes till riksdagen under år 1997.
Organisationsfrågor
Styrelsen gick in för en hårdare linje gällande medlemsavgifterna och delvis hade åtgärderna önskat resultat. Regionorganisationerna avförde också medlemmar som inte skött sina åligganden och medlemsantalet sjönk (625).
Vårmötet hölls i Uleåborg i samband med Fiskveckan 1996.
Förbundets strävan hade varit att öka samarbetet med övriga fiskarorganisationer kring Östersjön. Redan tidigt hade man samarbete med de svenska fiskarna. År 1994 hade man anslutit sig till Nordiska Fiskares miljösekretariat vars syfte var att fungera som motvikt till miljöorganisationernas aktioner mot yrkesfisket. Under 1996 bildades Baltic Working Group som bevakade yrkesfiskarnas intressen i EU-frågor och speciellt beredde gemensamma ståndpunkter inför IBSFC:s möten. Förbundet deltog också i ett nordiskt projekt om miljömärkning av fisk då branschen speciellt på Island oroades av de planer WWF och Unilever hade gällande miljömärkning. Följande år grundades sedan Marine Stewardship Council (MSC). Under 90-talet var ännu också det nordiska fiskerisamarbetet livligt och verksamhetsledaren deltog i nordiska möten på Island och Grönland samt i Sverige, Norge och även i Finland (Borgå).
Förbundet hade inte resurser att anställa en ny organisationssekreterare, men förbundet hade tillsammans med fiskhandlarna anställda under kortare tider, nämligen Helena Hiipakka och Marja Latvatalo.
I början av november meddelade Heikki Salokangas att han inte står till förfogande som ordförande under 1997. Höstmötet i Kaskö valde enhälligt Göran Heinonen till ny ordförande.
Tanken om att bilda Suomen Kalaliitto – Finlands Fiskförbund med de tre centrala organisationerna inom den kommersiella fiskerihushållningen fördes också fram och diskussioner fördes också mellan organisationerna i olika repriser. Men det är fortfarande endast en tanke.