Prisproblem
Det första medlemskapsåret i EU var svårt för näringen. Speciellt drabbat var strömmings- och laxfisket, men också kust- och insjöfisket hade problem. Prisstödet på strömming hade avskaffats från och med 1.1.1995. Mervärdesskatteskyldigheten utsträcktes till primärproduktionen och primärproduktionsavdraget avskaffades. I praktiken var det svårt för branschen att överföra den nya tilläggskostnaden på konsumentpriserna, speciellt då övriga livsmedel drog nytta av EU:s lantbrukspolitik med direkta stöd till producenterna. Detta ledde till att det pris som fiskaren fick sjönk kraftigt för många arter.
Yrkesfiskarna och fiskhandlarna hade också rätt olika syn på hur prisbildningen borde ske. Vissa förhandlingar fördes mellan förbunden, men utan egentliga resultat. Fiskbranschens organisationer föreslog dock i en gemensam skrivelse till finansministeriet att momsen borde sänkas från 17 procent till 12 procent.
Förbundets planer på att starta en producentorganisation (PO) rönte inte ett tillräckligt intresse bland fiskarna. Förbundet hade dock en beredskap att hantera frågan om intresset vaknade på allvar. Tillsammans med PO Gävlefisk i Sverige arbetade förbundet med att förbättra strömmingens position i EU. För strömmingen föreslogs en egen storleksklass i EU-lagstiftningen. Ändringen godkändes 1996. Inhemsk Fisks ordförande Jan-Erik Enestam föreslog även att marknadsföringsnamnet stromming kunde tas i bruk. Förbundet fortsatte också med sitt kvalitetsprojekt speciellt i trålfisket. En nedkylning av fångsten i isvatten var en central åtgärd.
Både Laxodlarförbundet och förbundet diskuterade upprepade gånger med ministeriet om de problem den ökande importen av norsk lax skapade för den inhemska näringen. Den norska laxen inverkade inte bara på priset på regnbåge och östersjölax utan också på priset på annan inhemsk fisk. I slutet av året beslöt EU-kommissionen om ett minimipris för norsk lax.
EU-medlemskapet gav tillgång till större fiskevatten. Flera båtar som tidigare fiskat lax övergick under året till torskfiske i södra Östersjön och kvoten blev uppfiskad redan i början av juni. Följande år började också de finländska fiskarna ansluta sig till den svenska producentorganisationen.
Skrotning av fiskefartyg
Skrotning av fiskefartyg började under året. Jord- och skogsbruksministeriet utlyste en offerttävling. Fiskarna meddelade det pris till vilket de var beredda att skrota sina fartyg. I Finland fanns år 1995 hela 117 laxtrålare och 169 strömmingstrålare. Avsikten var att skrota 20 procent av laxbåtarna och 5 procent av strömmingstrålarna. Ett stort antal offerter lämnades in och 9,8 miljoner mark hade reserverats för skrotningen det första året. Skrotningsförfarandet ledde också till juridiska problem gällande beskattningen av skrotningsstödet. Ministeriet hade under förfarandet gett felaktig information gällande stödets beskattning. Förbundet biträdde cirka 10 fiskare att anföra besvär till förvaltningsdomstolen och fiskarnas besvär bifölls också, vilket gav fiskarna en betydande lättnad.
Ministeriet tillsatte en arbetsgrupp för EU-uppföljning med kanslichef Reino Uronen som ordförande. Ett betänkande gavs i början av 1996. Kim Jordas (FYFF) och Kaisa Rossi från Laxodlarförbundet lämnade in en gemensam avvikande åsikt med 23 åtgärdsförslag. Förbundet ansåg att ministeriet inte gjorde tillräckligt för att underlätta anpassningen till EU. Förbundet uppmanade ministeriet att idka en mera aktiv fiskeripolitik med näringspolitiska förtecken.
EU-kommissionen godkände (5a) strukturprogrammet och en uppföljningskommitté tillsattes för att följa med programmets förverkligande. Förutom strukturprogrammet bereddes gemenskapsinitiativet PESCA, ett socioekonomiskt utvecklingsprogram.
Ministerbesök
Jord- och skogsbruksminister Kalevi Hemilä var förbundets gäst under ett besök i Österbotten 11-12.9. Ministern bekantade sig med kustfiske i Björkö (Jarl Kaarto) och med trålfiske i Kaskö (Silva, Ralf och Mats Hellström). Förutom EU-frågor diskuterades speciellt sälproblemet samt laxfisket och möjliga kommande begränsningar. Under kvällen i rökbastun på värdshuset Kalles Inn uttalade minister Hemilä orden som blivit mer eller mindre odödliga; försök stå ut med ett par års laxfiskebegränsningar, sen finns det gott om lax och ni kan fortsätta igen som förut. På det tiden (1995) var huvudbassängens och Bottniska vikens laxkvot 127 000 laxar och Finska vikens laxkvot 97 000 laxar.
Under hösten förde Hemilä förslaget om en mycket begränsad gråsälsjakt till statsrådet (beståndet då 5 300 st. i Östersjön). Efter en bordläggning och politiska överläggningar i oktober kunde förslaget godkännas i november trots WWF:s och vissa andra aktörers kraftiga protester. Trots att jakt medgavs i lagstiftningen beviljade ministeriet till en början inte jakttillstånd. De första 30 tillstånden gavs för jaktåret 1997-98.
Spinnfiske, yrkesfiskardefinition och nya laxfiskebegränsningar
Spinnfiskearbetsgruppen hade föreslagit ett fiskeområdesvist spinnfisketillstånd. Kari Rajamäki (soc.dem.) lämnade dock in en motion om ett länskort och det understöddes av 105 ledamöter. Debatten i riksdagen blev het och frågan skapade också interna diskussioner i förbundet. Speciellt yrkesfiskare med egna fiskevatten kritiserade förbundets och verksamhetsledarens, i deras tycke, alltför mjuka linje.
Riksdagens justitieombudsman hade i maj med anledning av en klagan ansett att definitionen av en yrkesfiskare borde finnas i lag och inte i fiskeförordningen. Definitionen hade nyligen (1994) ändrats. Ministeriet började därför bereda en lagändring och förbundet påverkade aktivt ärendets beredning. Ett förslag till ny definition överlämnades till riksdagen i slutet av året. Ärendets behandling tog dock tid i riksdagen och den nya definitionen trädde i kraft först 1.1.1997. Den följde långt förbundets ursprungliga förslag.
En laxarbetsgrupp med bland annat överdirektör Seppo Havu och riksdagsman Erkki Pulliainen förslog i slutet av året nya långtgående laxfiskebegränsningar. Behandlingen av förslagen fortsatte i början av följande år.
Ordförandeval
Förbundet hade år 1995 12 medlemsorganisationer med totalt 659 medlemmar. Organisationssekreterare Sari Turkkila lämnade förbundet 15.4 och uppgiften kunde inte besättas ånyo. Förbundet började lida av stora ekonomiska problem och årsmötet beslöt om en extra medlemsavgift på 300 mark per medlem för att förbättra förbundets ekonomiska situation. Tillika talar verksamhetsberättelsen om en ökad passivitet bland medlemmarna. En stadgeändring godkändes slutligen på vårmötet. Därmed möjliggjordes direkt medlemskap i förbundet.
Under höstmötet föreslog Heikki Saarinen från Lounais-Suomen Ammattikalastajat kustfiskaren Vesa Vihinen till ny ordförande. I valet fick Heikki Salokangas 13 röster och Vihinen en (1) röst, dessutom gavs två (2) tomma röster. Förslagsställaren hade själv lämnat mötet innan valet. Salokangas fick alltså förnyat förtroende. Efter denna händelse har man inte till dags dato röstat på årsmötet eller i förbundets styrelse. Årsmötesresolutionen sammanfattade årets händelser.
