Förändringens år
År 1993 var för förbundet förändringens år. Under åren 1980-1992 byggdes förbundet upp och speciellt början präglades av en stor iver att få igång yrkesfiskets gemensamma intressebevakning. Men nu började ett nytt skede. Ökad integration, småningom EU-medlemskap och en anpassning till en helt ny situation med EU-lagstiftning.
År 1993 flyttade också förbundet från Åbo till Helsingfors, Tavastgatan 155 i Arabia, och till ett nära samarbete med Finlands Fiskhandlarförbund. Förbunden arbetade i samma lokaliteter och hade kontor vägg i vägg. Förbundet fick också en ny verksamhetsledare i Kim Jordas.
– För mig personligen var Fiskhandlarförbundets verksamhetsledare Raimo Hautala till stor hjälp, konstaterar Jordas. Hautala kände branschen och speciellt tjänstemännen och kunde hjälpa mig på traven. Diskussionerna kring det gemensamma kaffebordet var ovärderliga. Vid det bordet förbättrades världen, så trodde vi i alla fall.
EG-förhandlingsprocessen igång
Finland hade i mars 1992 lämnat in sin medlemskapsansökan till Europeiska gemenskapen (EG). De egentliga EG-förhandlingarna inleddes 1.2.1993, från och med hösten Europeiska unionen (EU).
Förbundet deltog i utformningen av den finländska förhandlingspositionen i den av utrikesministeriet tillsatta EG-fiskerisektionen, samlade in information om EG-lagstiftningen och gjorde preliminära bedömningar av integrationens effekter på det finländska yrkesfisket. Som en del av denna process beviljade jord- och skogsbruksministeriet förbundet ett bidrag för att utreda producentorganisationsfrågan.
Ministeriet tillsatte också en arbetsgrupp för att utreda en reform av fiskerihushållningsstöden. Förbundet deltog i det arbetet och den av förbundet aktualiserade arbetslöshetskassan för fiskare behandlades också i den arbetsgruppen. Frågan erhöll dock inte någon egentlig lösning, fiskarna hänvisades till den arbetslöshetskassa för företagare som höll på att bildas. Också i övrigt var förbundet kritiskt på många punkter till arbetsgruppens förslag och ansåg dem var otillräckliga till exempel för strömmingsfiskets del.
Inkomstförhandlingar
Ministeriet föreslog en övergång till fri prisbildning för strömmingens del, det vill säga inga statsrådsbeslut gällande priset längre, och en stegvis minskning av prisstödet. Förbundets styrelse såg detta som en möjlig väg att anpassa sig till integrationen, men såg i utvecklingen möjliga faror. Vårmötet godkände senare styrelsens ställningstagande.
Under hösten började dock styrelsen se hotbilder i prisbildningen för strömming. Enligt styrelsen borde systemet kompletteras med något slags stöd för att garantera en skälig inkomstnivå. Producentorganisationsmodellen nämndes också igen som ett alternativ.
Ett skriftligt spörsmål i riksdagen skapade under hösten en märklig diskussion. Riksdagsman Erkki Pulliainen (grön) frågade, med hänvisning till att det fanns gott om strömming och att det fanns över en halv miljon undernärda arbetslösa, om regeringen tänker starta en operation där man av trålfiskarna köper strömming och delar ut den till arbetslösa och övriga i behov av mathjälp. Svaret blev nej. Jord- och skogsbruksministeriet konstaterade bland annat att en grunddagpeng för en arbetslös räcker till 70 matportioner ifall strömming används som råvara. Också parterna i inkomstförhandlingarna såg förslaget som en dålig idé.
I inkomstförhandlingarna i november slogs fast att fri prisbildning råder från 1.7.1994. Enligt överenskommelsen betalas på priset ett prisstöd som förhandlas mellan staten och förbundet såvida en ny lag gällande prisstöd har trätt ikraft tills det. I förhandlingarna bestämdes också att Havsströmmingsprojektet borde fortsätta som en Havsströmmingsförening. Styrelsen ansåg dock i december att ett annat namn borde användas, förslagsvis Inhemsk Fisk rf.
Laxfiskarna i protestaktion
Under hösten började det hetta till i laxfrågan. Ministeriet bedömde att höstfisket inte kan inledas då kvoten är uppfiskad. Ministeriet lovade efter förhandlingar med förbundet i september att staten betalar ersättning och medel reserveras i höstens tilläggsbudget. Med en ersättningsnivå på 80 procent uppgick ersättningsbeloppet till 4,5 miljoner mark. I budgetförslaget hade dock endast 2,5 miljoner mark reserverats. Ministeriets ståndpunkt var också att Finlands kvot borde höjas till följande år.
Några båtar fiskade dock under hösten väster om Estland med en kvot som Finland bytt till sig mot vassbuk. Kvoten överskreds med råge. Fångsten skapade också rubriker i och med att bland annat fiskebåten Sonne (John Granfors) med 8 000 kg lax ombord utlyste bojkott mot partihandeln på grund av det låga priset (20 mark/kg). I stället styrde de mot Helsingfors och försökte sälja direkt till konsumenterna (HS 24.9.1993).
Ministeriet hade i juni 1993 tillsatt en arbetsgrupp för havslax för att göra upp ett förslag till hur ett ändamålsenligt laxfiske skulle ordnas. Arbetsgruppen bestod av ministeriets avdelningschef Seppo Havu, fiskeråd Markku Aro och överdirektör Kare Turtiainen från Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet med planerare Harry Kaasinen som sekreterare. Förslaget som gavs i början av september innehöll förslag till begränsningar av laxfisket både till havs och längs kusten. Näringen hördes inte under arbetet.
Förbundet ordnade ett informationstillfälle om laxsituationen 1.10 på ett hotell i Björneborg. Enligt Helsingin Sanomats bedömning närvar 25 arga laxfiskare. Mötets deltagare upprördes av två saker. Dels av att ersättningarna dröjde, dels av arbetsgruppens förslag till begränsningar. Vissa deltagare var beredda att byta ut hotellkabinettet mot båt och redskap och gå ut på fiske. Ordförande Heikki Salokangas fick dock situationen att lugna ner sig för stunden. Men det blev upptakten till det som hände senare under hösten.
Förbundet lämnade 16.11 ett kritiskt utlåtande (9 sidor!) över arbetsgruppens förslag. Under följande vecka förvärrades situationen. Förbundet konstaterar i ett pressmeddelande 22.11 att ministeriet sviker sina löften igen. Trots den tidigare överenskommelsen hade nämligen ersättningarna inte betalats enligt den tidtabell yrkesfiskarna hade förutsatt. Många hade varit utan inkomster sedan vårfisket och nerverna var på spänn. Pressmeddelandet konstaterar att förbundet noterar med stor besvikelse det skedda och låter sina medlemmar dra sina egna slutsatser. Trycket från fältet hade blivit stort och förbundet anade att situationen kommer att eskalera.
I ett pressmeddelande 7.12 berättar förbundet att ett stort antal laxbåtar och laxfiskare är på väg mot Raumo hamn för att protestera mot den laxfiskepolitik som förs i landet.
– Visst var situationen spänd då jag kom till Raumo tidigt på morgonen, säger Jordas. Fiskehamnen var till breddarna fylld med laxfiskebåtar och dessutom med några strömmingstrålare. Fiskarna var rent ut sagt förbannade och hotade stänga hamnen.
Yrkesfiskarna Heikki Raunela (Ma-pe) från Björneborg och Hasse Sjökvist (Cheri)från Nämpnäs, fungerade som talesmän för fiskarna. Aktionen hade förstås lockat massmedia på plats.
– I den uppkomna situationen var förbundets roll att fungera som medlare mellan fiskarna och statsmakten. Jag tog också direkt kontakt med ministeriet från en fiskebåts styrhytt och fick också minister Martti Pura på tråden för att berätta om fiskarnas krav. Det var inget vänligt bemötande, minns Jordas.
– Möten med fiskarna hölls också i sjöfartsläroverkets auditorium och stämningen var mer än laddad. Jag minns att någon av journalisterna konstaterade du är rätt ung, tror du att du klarar av de här stora och arga gubbarna?
Riksdagen godkände natten 8-9.12 anslaget på 2,5 miljoner mark och diskussioner fördes 9.12 med ministeriets tjänstemän. Den första diskussionen tillfredsställde dock inte fiskarna och en del av båtarna gjorde en demonstrativ färd ut från hamnen och tillbaka.
– Antti Johanssons bild i Helsingin Sanomat från tillfället är dramatisk, säger Jordas.
Till slut fick man till stånd ett möte med minister Pura i Helsingfors på riksdagen. Ett stort antal journalister väntade utanför rummet i korridoren. Efter mötet var förbundets representanter beredda att berätta om mötets resultat för den församlade presskåren. Någon av journalisterna konstaterade dock att ni behöver inte berätta, det hördes nog ända hit ut.
– Pura hade ju en synnerligen bärande stämma och vi fick nog höra vad vi var värda under mötet, säger Jordas. Har inte haft sådana diskussioner med ministrar efter det.
I och med att ersättningarna kunde betalas ut i december 1993 och januari 1994, och då dessutom ett tilläggsanslag utlovades samt då ministeriet inte godkände den laxkvot som IBSFC hade avtalat, lugnade sig stämningarna för en tid. Fiskarnas åsikter om regleringsförslagen hade också förts till ministeriet med eftertryck. Ett hot om nya möjliga protester blev dock hängande i luften.
– Raumo protestaktion är nog en händelse som blivit kvar i minnet. Det hände under mitt första år på förbundet. Jag kände inte fiskarna och fiskarna kände inte mig. Språkbruket var på den tiden rätt rakt på sak, minns Jordas. Det är också en historisk händelse. Så här många fiskebåtar kan inte mera fås ihop och de flesta, om inte alla av de församlade båtarna, är nu skrotade eller tagna ur bruk.
Westerberg lämnade styrelsen
Förbundet och Fiskhandlarförbundet anställde gemensamt Sari Turkkila som organisationssekreterare från och med 17.10.1993 med sysselsättningsmedel.
Sigurd Westerberg (1932-2019) från Barösund som förtjänstfullt verkat i förbundets styrelse sedan 1980 lämnar styrelsen efter detta år. Westerberg hade varit speciellt aktiv i prisstödsförhandlingarna.
Den av Laxodlarförbudet initierade samarbetsutredningen utmynnade år 1992 i bildandet av en delegation för kommersiell fiskerihushållning. Den fick år 1993 färdigt ett förslag till klassificering av fisk enligt storlek, färskhet och kvalitet. Fisknäringen hade fått ihop ett gemensamt förslag, vilket var ett stort framsteg. Tidvis hade diskussion varit rätt färgstark under arbetet med förslaget.
