Återigen en laxarbetsgrupp
Ännu en laxarbetsgrupp hade gett sitt betänkande i slutet av 1991. Förbundet var av samma åsikt som arbetsgruppen. Nämligen att 60 procent av Finlands kvot (1992: 800 ton) borde reserveras för högsjöfisket och 40 procent för kustfisket. Högsjöfiskets kvot kunde delas in i en vår- och höstkvot. Då kvoten är uppfiskad borde staten ersätta inkomstbortfallet. Förbundet förde igen fram behovet av att begränsa fiskekapaciteten.
Sälfrågan gör entré
Sälfrågan syns nu för första gången i styrelsens protokoll. I januari konstaterade styrelsen att antalet sälar har ökat till den grad att de förorsakar märkbara skador speciellt för laxfisket. Styrelsen beslöt lämna ett förslag till ministeriet gällande ersättning för de skador som sälarna förorsakar.
Österbottningarna aktiva
Göran Heinonen från Sundom hade aktiverat sig i yrkesfiskarnas intressebevakning i Österbotten och han var också suppleant i förbundets styrelse. I praktiken deltog han i styrelsens möten i stället för ordinarie medlemmen. Österbottens Yrkesfiskare föreslog på vårmötet att det borde grundas en arbetslöshetskassa för fiskare enligt svensk modell. I en skrivelse till ministeriet påpekades att yrkesfisket under senare år hamnat i stora svårigheter. Under 1990 kunde 30 trålare inte sälja sin fångst och ca 1100 strömmingsryssjor hade blivit oanvända. Följande år förvärrades situationen ytterligare. År 1992 hade dock situationen blivit lite bättre. I laxfisket var kvoten otillräcklig jämfört med fiskekapaciteten. I denna situation behövdes en sådan social trygghet som en arbetslöshetskassa kunde erbjuda. Också med hänsyn till en jämlik konkurrens borde finländska fiskare erhålla samma förmåner som fiskarna i grannlandet.
Österbotten föreslog också en aktiv medlemsvärvningskampanj för att stärka förbundets verksamhet.
Vårmötet kritiserade att stöd till grundandet av nya fiskeriföretag beviljades på basen av landsbygdsnäringslagen, vilket bidrog till överkapacitet i fisket.
Inkomstförhandlingar med nya förslag
I inkomstförhandlingarna föreslog förbundet att också annat än priset skulle diskuteras, till exempel statens stöd till fiskeriförsäkringsföreningarna, arbetslöshets- eller avbrottsstöd och olika slags avträdelse- och pensionsarrangemang lyftes fram. Förbudet ansåg också att fiskeriförsäkringen borde gälla insjöområdet. Lagringsstödet till foderfisken hade tagit slut och förbundet stödde pälsdjursnäringens förslag om ett tilläggsanslag.
Internationella fiskerikommissionen
Förbundet föreslog att laxkvoten kunde ökas med 100 procent. Ifall detta inte fås igenom borde Finland inte binda sig vid överenskommelsen. Förbundet kunde inte heller acceptera EG-kommissionens förslag att begränsa antalet drivgarn. Kommissionen hade också föreslagit en fredning av torsken. Styrelsen ansåg att förbudet inte borde gälla norra delen av Östersjön.
EG-förhandlingarna börjar
Utrikesministeriet hade tillsatt en EG-fiskerisektion för att bereda Finlands EG-medlemsskapsförhandlingar för fiskets del. Förhandlingarna inleddes officiellt 1.2.1993. Raimo Ihander företrädde förbundet i arbetsgruppen. Förbundet var speciellt oroad över att Finland som enda land i gemenskapen inte hade ett licenssystem för yrkesfisket. Förbundet och Centralförbundet för fiskerihushållning lämnade en gemensam skrivelse i frågan till sektionen. Skrivelsen undertecknades av Ihander och Orian Bondestam.
Ekonomi
Riksdagsman Timo Järvilahti hade gjort en budgetmotion gällande ett stöd till förbundet, men det ledde tyvärr inte till resultat.
Styrelsen diskuterade i flera repriser möjligheten att uppbära en (1) penni per kilo på foderströmmingen för att stärka förbundets personalresurser. Det förslaget ledde inte heller till resultat.
Ihander lämnar förbundet
Under mötet 28.8 delade Raimo Ihander ut ett brev, i vilket han begärde att styrelsen befriar honom från uppgiften som verksamhetsledare från och med 28.9.1992. Ihander konstaterade att han bor i Pyhäranta och uppgiften som verksamhetsledare hade krävt 100 resdagar till Helsingfors. Ihander föreslog att byrån borde flyttas till Helsingfors och att man anställer en person från huvudstaden eller en person som kan flytta dit. Styrelsen tillsatte en arbetsgrupp för att bereda en helhetslösning för förbundets framtida verksamhet, arbetsgruppen bestod av Heikki Salokangas, Göran Heinonen och Kim Jordas.
Ny verksamhetsledare och kontor i Helsingfors
Arbetsgruppen tog kontakt med flera personer gällande deras intresse för posten som verksamhetsledare. Redan direkt efter mötet 28.9 hade Heinonen i en diskussion längs Universitetsgatan i Åbo frågat Jordas om hans möjliga intresse. Jordas var inte direkt beredd att flytta från Åland och Kumlinge till fastlandet, men tanken började gro.
Vid styrelsens möte 9.10 konstaterades att tre personer hade meddelat sitt intresse för posten, bland dem Jordas. Styrelsen beslöt att inte utannonsera jobbet offentligt. Efter diskussioner med de sökande kallade styrelsen enhälligt Kumlinge kommuns näringsombudsman Kim Jordas till uppgiften som verksamhetsledare från och med den 1.1.1993.
Gällande kontorets placering var arbetsgruppen och styrelsen överens med Ihander, en flytt till Helsingfors var det enda rätta. Raimo Hautala, verksamhetsledare för Finlands Fiskhandlarförbund, kontaktade Jordas och erbjöd utrymmen i Fiskhandlarförbundets lokaliteter på Tavastgatan 155 i Arabia. Lite senare erbjöd också Centralförbundets verksamhetsledare Markku Myllylä utrymmen vid Repslagaregatan, men då hade redan ett muntligt avtal slutits med fiskhandlarna.
Även om Jordas började först i januari 1993 utförde han vissa uppgifter redan under hösten 1992 tillsammans med den övriga arbetsgruppen. Han deltog också i möten i Helsingfors, bland annat i EG-fiskerisektionen och Havsströmmingsprojektet.
Höstmötet 1992
Under höstmötet framförde ordförande Salokangas förbundets varma tack till Ihander för det betydande arbete han utfört för yrkesfiskarna och förbundet. Salokangas överräckte ett armbandsur som avskedsgåva till Ihander.
I sitt tacktal berättade Ihander om de svårigheter han mött i arbetet. Dock var han tacksam för den samarbetsvilja han mött bland yrkesfiskarna. Även om frågorna är svåra och intressena kan vara olika, har förbundet undvikit svåra och uppslitande interna konflikter.
Jordas presenterade sig själv för medlemskåren och berättade om de frågor han ansåg vara viktiga i det kommande arbetet. Speciellt lyfte han fram integrationen och prisfrågorna samt behovet av att stärka organisationen och förbundets ekonomi.
Kommentar, Kim Jordas:
Nu efteråt sett var nog beslutet att ta mig an uppgiften rätt vågat. Förbundets ekonomi var rätt skral, jag visste egentligen rätt lite om fiske, fisket var i ett brytningsskede med EU-medlemskap på antågande. Om jag hade vetat hur mycket värre det sen blev för yrkesfisket under kommande år, hade jag kanske tänkt en gång till.
Fiskhandlarförbundets Raimo Hautala var gäst på höstmötet och berättade om EES-avtalets inverkan på den finländska fiskerinäringen.
EFTA-fiskhandeln blev fri 1.7.1990 med undantag för importtull på strömming samt laxfiskar. Finland skulle före utgången av 1992 meddela när importskyddet ska slopas för dessa produkter. Riksdagen godkände EES-avtalet 27.10.1992 (trädde ikraft 1.1.1994) med en övergångstid på två år.
