Verksamheten under 1991 följde rätt långt gamla mönster, prisförhandlingar gällande strömming och vassbuk och laxfiskefrågor. Marknadsläget var ytterst svårt och nya marknader söktes.
Svårigheter på fodermarknaden
Överenskommelse om priset på livsmedelsströmming nåddes redan i november 1990. Men gällande foderströmming nåddes aldrig ett avtal, pälsdjursnäringen kom inte ens till förhandlingsbordet. Priset på foderströmming var som lägst 10 penni per kilo och mängden foderströmming sjönk från cirka 50 miljoner kilo till cirka 20 miljoner kilo. Fiskarna tvingades till och med att kasta fångst överbord. I prisstödsförhandlingarna uppnåddes en överenskommelse om kompensation. Inkomststöd beviljades till ett maximalt belopp om 12 500 mark per fiskare. På grund av läget minskade dock antalet fiskare speciellt i Finska viken och Skärgårdshavet.
Nya marknader söktes
Jord- och skogsbruksministeriet beviljade förbundet ett nytt bidrag för att utreda export av strömming och vassbuk. Ett projekt startades med Tero Kaski som projektledare. Esterna var intresserade av fisk för användning i konservindustrin, men Sovjetunionens och Estlands oklara politiska situation bidrog till att resultat inte uppnåddes. En del foderströmming gick till Danmark även om det mötte allehanda svårigheter.
Integrationsfrågor
Förbundet utarbetade ett förslag till ett nytt inkomstsystem till jord- och skogsbruksministeriets Fisk EG-EFTA-arbetsgrupp.
Strömmingsfångsten var cirka 80 miljoner kilo och fiskeriinkomsten från strömming cirka 80 miljoner mark. Den dåliga marknadssituationen för foderströmming hade lett till att priset på livsmedelsströmming hade höjts, vilket i sin tur lett till vissa svårigheter på den rätt stabila livsmedelsmarknaden som uppgick till cirka 25 miljoner kilo. Av livsmedelsströmmingens pris var cirka hälften prisstöd som enligt EFTA-avtal var förbjudet. Enligt Ihanders uppfattning var dock inte statligt stöd för att ta bort sådan överskottsproduktion som orsakar marknadsstörningar förbjuden.
Byråchef Markku Aro från jord- och skogsbruksministeriet besökte förbundets årsmöte under våren för att tala om frihandelsavtal och prisstödsfrågor. Aro hade börjat på ministeriet 1987.
Överraskade nog nåddes samförstånd om priset på foderströmming för år 1992 redan under hösten år 1991 och priset steg till 45 penni per kilo i söder och 50 penni per kilo i norr. Pälsdjursnäringen lovade ta emot 35 miljoner kilo. Pälsdjursnäringens konjunkturläge hade svängt. Däremot kunde överenskommelse inte nås gällande livsmedelsströmmingen, uppköparna ville sänka priset. Anssi Päivärinta från Länsi-Rannikon Kala Oy meddelade att industrin måste sättas i euroskick. Päivärinta var även Fiskhandlarförbundets ordförande.
Laxfiskeförbud
I ryssjefisket efter lax tillämpades tidigare tidsreglering. Staten kompenserade delvis fiskarnas förluster med stöd. Internationella fiskerikommissionen för Östersjön hade för år 1991 för första gången fastställt en laxkvot och Finlands kvot för huvudbassängen och Bottniska viken uppgick till 700 ton. Då fångsterna var rätt goda uppskattade jord- och skogsbruksministeriet att kvot var fiskad under förhösten och högsjöfisket förbjöds från 15.11. Märkligt var att förbundet fick information om att kvoten fyllts genom massmedia. Förbudet ledde till hårda protester från fiskarnas sida. FYFF lyckades efter förhandlingar med ministeriet få ett löfte om ersättning för de förlorade inkomsterna.
Ihander verksamhetsledare
Inarin Ammattikalastajat lämnade förbundet efter en kort visit (medlem från 1987) och regionorganisationernas antal sjönk igen till 12. Förbundets byråsekreterare Kirsti Aaltonen hade sagt upp sig från och med december 1990 och ingen ny anställdes. Raimo Ihanders lön justerades till 8 000 mark i månaden och styrelsen godkände också införskaffandet av en NMT-telefon till ett belopp om 7 500 mark. Styrelsen beslöt 25.11. att ändra Ihanderns titel till verksamhetsledare.
Yrkesfiskare Rune Nordberg från trålaren Vestland hade under 1991 en kväll kontaktat Kumlinge kommuns näringsombudsman Kim Jordas och frågat om han ville bli ordförande för Ålands Yrkesfiskares Sammanslutning efter lagtingsman Olof Salmén. Enligt Nordberg kunde Jordas tillika representera Åland i FYFF:s styrelse. I Kumlinge fanns på den tiden ännu flera trålbåtar kvar, men Jordas hade närmast sysslat med fiskodlingsfrågor. Jordas accepterade dock och deltog i förbundets höstmöte i Åbo. Höstmötet valde Jordas till förbundets styrelse för år 1992. Detta var början till något som sedermera kom att vara rätt länge.