Ny ordförande
Förbundets ordförande Tom Vanne meddelade under hösten 1989 att han inte längre står till förfogande som ordförande. Styrelsen började söka efter en ny ordförande och efter vissa diskussioner föreslogs förbundets dåvarande vice ordförande, yrkesfiskare Heikki Salokangas från Björneborg till ny ordförande. Han valdes enhälligt vid höstmötet 1989 och började sitt värv i januari 1990.
Keski-Lapin Ammattikalastajat anslöt sig till förbundet och blev därmed den trettonde regionorganisationen. Förbundet satsade också på byråns verksamhet och skaffade sig en telefaxapparat.
Pälsdjursnäringens lågkonjuktur och Havsströmmingsprojektet
Priset på livsmedelsströmming hade redan slagits fast i slutet av föregående år, men förhandlingsprocessen gällande priset på foderströmming blev exceptionellt svår. Under vintern hade hela tio förhandlingsrundor förts. Pälsdjursnäringens lågkonjunktur var djup och näringens krav på sänkta fiskpriser gick slutligen igenom. Staten kom emellan genom att höja sin stödandel. Efterfrågan på foderströmming var också svag, i vissa områden kunde foderfisk inte säljas överhuvudtaget. Ett problem ytterligare var att vissa pälsdjursfarmer gick i konkurs och fiskarna fick inte betalt för levererad fisk. Kalantuottajat föreslog att staten kunde bevilja stöd till fiskare som tillfälligt avbryter sin verksamhet på grund av den svåra marknadssituationen. Förslaget fördes till prisstödsförhandlingarna, men ledde inte till resultat.
Prisstödsöverenskommelsen för år 1990 innehöll dock ett nytt element. För att befrämja åtgången på strömming inleddes projektet Havsströmming med hushållslärare Sirkka Viren som projektledare (1991). Till projektet erlade yrkesfiskarna 2 penni per kilo och uppköparna 3 penni per kilo för den livsmedelsströmming som var berättigad till prisstöd. Staten finansierade projektet i motsvarande mån. Projektet bland annat tryckte receptsamlingar och gjorde reklam för Havsströmming i TV under de två första veckorna i april 1991.
Nya marknader söks
Förbundet fortsatte med att försöka hitta marknader också utomlands. Styrelsen beslöt att öppna ett marknadskonto för att samla in medel för att utreda marknaden i Sovjetunionen och Danmark. Fiskmjölsfabriken Fiskernes Fiskeindustri i Skagen var intresserad av finländsk fisk. Vesa Reilimo som valts till förbundets revisor deponerade sitt arvode (700 mark) på kontot. Styrelsen uppmanade sina medlemmar att följa exemplet. Uppmaningen hade tyvärr inte önskad effekt. Diskussionerna med aktörer i Estland och Danmark fortsatte dock under året.
EU smyger sig närmare
EU började också smyga sig närmare. Under vårmötet berättade överinspektör Pekka Niskanen om EFTA-EU frihandelsavtalens inverkan på Finlands fiskhandel. Ministeriet sände också ett brev till förbundet, i vilket förbundet uppmanades att uppgöra en promemoria om branschens möjligheter med tanke på den svåra marknadssituationen för inhemsk fisk och den tilltagande frihandeln.
Under hösten behandlades förändringar i fiskeförordningen och en förordning om rätt att fiska med fångstredskap avsedda för yrkesfiske. Förbundet hade vissa synpunkter på förslagen och hade igen direkt kontakt med minister Ole Norrback.
Laxfångsterna var speciellt goda detta år, fiskekapaciteten hade ökat och priset på lax började sjunka.
Ekonomiska bekymmer
Nylands fiskarförbunds verksamhetsledare Tom Abbors hade av någon anledning sänt ett brev till förbundet där han inbjöd till diskussioner om förbundets problem med medlemsutvecklingen. Styrelsen meddelade kallt att brevet antecknas till kännedom och inte föranleder åtgärder.
Österbottens Yrkesfiskare föreslog att förbundet borde ha ett eget emblem (logo), ett kännetecken för de fiskare som är ansluta sig till facket. Styrelsen ville höra medlemskårens åsikter om förslaget och ville också vidareutveckla emblemet ytterligare.
För att underlätta den svåra ekonomiska situationen i förbundet beslöt höstmötet att uppbära en extra medlemsavgift om 50 mark per medlem. I slutet av december beviljade också jord- och skogsbruksministeriet ett bidrag om 30 000 mark för att täcka de kostnader förbundet haft för att undersöka alternativa marknader utomlands för den del av strömmingsfångsten som inte går åt på hemmamarknaden. Bidraget var cirka 10 procent av förbundets totala verksamhetsbudget.
Den andra Fiskveckan arrangerades på Fiskartorpet i Helsingfors. Fiskhandlarförbundets historik konstaterar att händelsen hade kommit för att stanna. Den samarbetskartläggning som Laxodlarförbundet startade 1989 utmynnade i en gemensam kommuniké, men ledde inte i detta skede till konkreta åtgärder.