År 1989 bestod förbundet av 12 regionorganisationer sedan föreningen Pyhäjärven Ammattikalastajat hade anslutit sig till förbundet.
Nya prisförhandlingar
Förhandlingarna om pris på strömming och vassbuk fördes för första gången på basen av den nya fiskeriinkomstlagen. Gällande livsmedelsströmming nådde man ett enhälligt förhandlingsresultat och prisen steg med 10 penni per kilo. För detta hade krävts fem förhandlingsmöten. Samförstånd nåddes dock inte gällande foderströmming. Detta ledde till att statsrådet fastställde priset, vilket ledde till att minimipriset sjönk och fiskarnas inkomster minskade. Verksamhetsberättelsen konstaterade att detta var en besvikelse för fiskarna. Den nya lagens mål var ju att trygga fiskarnas inkomstutveckling. Minister Ole Norrback hade även uppvaktats direkt under förhandlingarnas gång för att erhålla ett högre pris.
Som en liten episod kan nämnas att Norrbacks politiska sekreterare Astrid Thors hade under våren lämnat sitt uppdrag och förbundet sände henne en blomsterhälsning som tack för det goda samarbetet.
Under våren försvårades marknadssituationen för strömming. Det fanns tecken på att livsmedelsströmmingen såldes under det pris statsrådet fastställt genom att skriva faktura på endast en del av mängden. Resten såldes sedan officiellt som foderströmming även om den användes till livsmedel. Fodermarknaden drog inte heller på grund av pälsdjursnäringens svåra situation. Förbundet ansåg att man borde undersöka möjligheten att exportera fiskråvara till Sovjetunionen. Strömmingens image borde också förbättras och man borde inte heller i offentligheten längre prata om ”foderströmming”. Det fanns också krav på att prisförhandlingarna borde gälla andra fiskarter än strömming och vassbuk, pris borde förhandlas bland annat för torsk och sik.
Prisförhandlingarna gällande år 1990 fördes under hösten och de var svåra som vanligt. Regionföreningarna i Bottenviken sände dessutom ett brev till styrelsen där de framförde sitt missnöje med ordförande Tom Vannes agerande under vårens förhandlingar. Styrelsen konstaterade att brevet måste tas som en allvarlig anmärkning, men att Vanne får fortsatt förtroende att föra förhandlingar. Informationsgången till regionen borde också förbättras. I styrelsens protokoll finns en anteckning om att minister Norrback och finansminister Erkki Liikanen muntligt hade kommit överens om att stödet till foderströmming slopas och att stöden överlag omformas till år 1993. Styrelsen diskuterade kompenserande åtgärder, till exempel skattelättnader för fiskeriföretagen.
Nya laxfiskebegränsningar
Statsrådet gav också en förordning, vilken förlängde kustfiskets fredningstider ytterligare med fem dagar. Förbundet motsatte sig detta och upprepade sitt krav om att man i stället borde begränsa yrkesfiskarnas antal. Staten betalade partiella ersättningar för de men fredningen förorsakade.
Selkämeren Ammattikalastajat framförde sin djupa oro över situationen inom laxfisket till förbundets vårmöte i Ekenäs.
Ekonomin dålig
Förbundets ekonomi var fortsatt skral och styrelsen funderade på utomstående finansiering, till exempel statligt stöd, eller att medlemsavgifterna kunde bäras upp av uppköparna. En möjlighet kunde vara en lag där fiskare ålades att betala en viss andel av fiskens pris till förbundet. Det fanns ännu i regionorganisationerna många medlemmar, vilka hade obetalda medlemsavgifter. Styrelsen beslöt att dessa åtminstone inte hade rösträtt på förbundets årsmöten i fortsättningen.
Samarbetsinviter
Under hösten inleddes ett samarbete med estniska fiskare och en delegation bestående av Raimo Ihander, Heikki Salokangas och Pentti Vehkaperä besökte Estland och Kirovs fiskekolhos och Rein Borkmann.
Branschsamarbete här hemma inleddes på många plan. Fiskveckan hade inletts år 1988 och följande planerades till år 1990. Den första Fiskveckan hade varit lyckad, nästan 300 personer hade deltagit. Den gemensamma paneldiskussionen hade alltför lösa ramar och ”spårade ur”, konstaterar Fiskahandlarförbundets historik. Finlands Fiskhandlarförbund kontaktade också förbundet om en förfrågan gällande samarbete kring marknadsföring av inhemsk fisk. Finlands Laxodlarförbunds ordförande Pekka Sotamaa i sin tur kallade samman branschens organisationer för att diskutera samarbetsbehovet och -viljan. Resultatet blev en arbetsgrupp med uppdrag att planera branschens samarbete.
