År 1981 var förbundets första hela verksamhetsår. Det första året blev dramatiskt med flera stopp i strömmingsfisket. Kampen för ett bättre pris på industriströmmingen ledde till ett stopp i fisket i början av maj och på nytt i december. I december var också de allmänna förutsättningarna för yrkesfisket på agendan. Beslutsfattandet i fiskerifrågor ansågs också vara rörigt.
Fiskebojkotter
Förbundet hade under hela vintern förhandlat om priset på foderströmming (=industriströmming) med pälsdjursproducenterna, men med klent resultat. Statsrådet hade efter förhandlingar med de olika parternas fastställt priset på foderströmming till 59 + 10 = 69 penni, vilket inte tillfredsställde fiskarna. Foderköken erbjöd dock i praktiken bara 50 penni, vilket medförde att statens andel på 10 penni också föll bort. Som ett svar på detta körde fiskarna i Nystad fångsten till avstjälpningsplatsen. Detta ledde till en fiskebojkott i Bottenhavet och i Åbo skärgård i början av maj.
En förhandlingsgrupp sändes till Helsingfors 6.5 för att förhandla med minister Veikko Saarto, uppköparna av foderströmming och med ministeriets tjänstemän. Styrelsen hotade med att stänga en hamn för att påskynda förhandlingarna.
Under hösten fortsatte den instabila situationen och trots förhandlingar nåddes inte en lösning. Pälsdjursproducenternas meddelande att foderströmming köps endast om ”den kan fås billigt”. Detta utlöste i början av december en omfattande operation. I Helsingfors samlades 40 trålare och övriga trålare från södra Finland i Mariehamn och Åbo.
Förbundets styrelse höll möte 3.12 på trålare Caprice. Också andra fiskare deltog. Minister Saarto ”kom på eget initiativ och oväntat” till trålaren för diskussioner med fiskarna och en ny sammankomst ordnades i riksdagen samma kväll. Diskussionerna rörde också andra frågor än priset, prisstödssystemets funktion överlag, en förnyelse av fiskeriinkomstsystemet, en begränsning av fiskekapaciteten, importen av fisk, en ökad användning av inhemsk fisk i offentliga kök och ett befrämjande av exporten av fisk. Efter diskussionen var förbundet berett att avblåsa fiskebojkotten.
Helsingin Sanomat 4.12.1981
Lax, lax…
Den av minister Saarto tillsatta laxarbetsgruppen (kommissionen för reglering av laxbestånden) inledde i januari sitt arbete. Bakgrunden var en överenskommelse som nåddes mellan Saarto och fiskarna 6.11.1980 i Raumo.
Speciell uppmärksamhet skulle fästas vid yrkesfiskarnas utkomst, en begränsning av laxfiske som bedrivs av andra än yrkesfiskare och en effektivering av laxyngelproduktionen. Redan under januari sammankom gruppen åtta gånger! Intressant är att förbundet som en åtgärd föreslog att laxkvoten i havsfisket skulle delas i fartygsvisa kvoter. En begränsning av antalet yrkesfiskare i laxfisket föreslogs också. En ”paketering” (modellen togs från lantbruket) av fartygen och fångstredskapen var också ett förslag. Låter som bekanta åtgärder i dagens EU-värld?
Organiseringen framskrider
Då verksamhetsåret led mot sitt slut var organisering nästan genomförd. Fältorganisationen var klar förutom i insjöområdet och förhandlingarna om att ansluta Kalantuottajat ry till förbundet var långt framskridna. Medlemsantalet i regionorganisationerna växte hela tiden.
I februari hade man sökt med tidningsannonser en verksamhetsledare. 11 personer sökte, men styrelsen fann inte en lämplig person. Vesa Reilmo fungerade som arbetande ordförande under början av året, men fr.o.m. maj fungerade Raimo Ihander som tillfällig sekreterare, anställningen blev fast från och med november. Ihander hade upphört med sitt laxfiske pga medlemsskapet i laxarbetsgruppen.
I styrelsens mötesanteckningar börjar synas kommentarer om Vuorikemia i Björneborg, om att strömmingen försvunnit från området och om strömmingar utan ögon. Till den frågan återkommer man under de kommande åren.