Organisationen grundas med fart
Suomen Ammattikalastajaliitto SAKL – Finlands Yrkesfiskarförbund FYFF ry grundades med fart de sista månaderna av året 1980.
25.10. 1980: En grupp fiskare samlas i Åbo (enligt Raimo Ihander ca 80 st.) och fattar beslut om att grunda en riksomfattande organisation. Mötet valde en beredande grupp (15 fiskare), som i sin tur valde ett arbetsutskott (5 fiskare) med uppgift att förbereda verksamhetens organisering.
27.10.1980: Arbetsutskottet och fiskare som representerar lokala yrkesfiskarorganisationer sammanträder (Nylands fiskarförbunds näringspolitiska delegation,Åbolands fiskare, Ålands yrkesfiskares ekonomiska sammanslutning, Österbottens yrkesfiskares fackförbund, Kalantuottajat ry och fiskare från Björneborg, Raumo och Åbo).
15.11.1980: Stiftande möte, Taimi II, Trädgårdsgatan 21 i Åbo. 25 fiskare från kusten samlas. Mirjam Öberg fungerade som mötets ordförande och advokaten Heikki Jalas som sekreterare. Representanter för åtta regionala organisationer undertecknade den officiella stiftelseurkunden. (Bild här nedanför)
29.11.1980: Styrelsens konstituerande möte i Åbo (Svenska klubben).
Stiftande mötet valde fiskaren och ekonomen Vesa Reilimo till styrelsens ordförande. Det nya förbundets organisering stod högst på dagordningen under styrelsens första möte.
Det behövdes en byrå samt en ledare för verksamheten.
– Ärendet är brådskande, konstaterade Österbottens representant Christer Eriksson.
Att grunda byrån i praktiken förorsakade i alla fall diskussion. Det nya förbundet hade ännu inte pengar i detta skede och det föreslogs att byrån borde grundas i anslutning till Centralförbundet för fiskerihushållning. Det här mötte motstånd då det befarades att det uppstod ett beroendeförhållande och att det nya förbundets profil utåt inte vore tillräckligt tydlig.
Att anställa en verksamhetsledare föranledde också diskussion. Det måste hittas en ledare med de rätta egenskaperna. Här var också finansieringen ett problem. Därför meddelade Vesa Reilimo att han i alla fall tills vidare kunde sköta styrelsens ordförandeskap och även fungera som verksamhetens ledare i huvudsyssla, åtminstone fram till följande vår.
Att grunda regionorganisationer var ännu i detta skede under arbete och den nya styrelsen ledde också denna verksamhet. Den väsentliga frågan var att få in medlemsavgifter för att finansiera verksamheten. Efter en lång diskussion beslöts det att anslutnings- och grundavgifter under det första året samlas in på regionorganisationernas stiftande möten. Det hade i diskussionerna framkommit förslag på att samla in avgifterna med hjälp av fiskarombud samt med hjälp av de som köpte in fisk. Som bank anlitades redan i detta skede Åbonejdens andelsbank. Den har också fungerat som förbundets huvudbank under hela verksamhetstiden. ”För att den har passande system” som det sägs i styrelsens protokoll.
Styrelsen ansåg det också viktigt att förbundet fick representanter i centrala arbetsgrupper och delegationer. Speciell uppmärksamhet väckte den kommitté som hade som uppgift att genomföra skyddsåtgärder beträffande sik- och laxstammarna. Med minister Saarto hade det 6.11.1980 i Raumo varit tal om att begränsningarna gällande lax skulle beröra fritidsfiskare och inte yrkesfiskare. Av protokollet att döma vacklade styrelsens förtroende för ministeriets överinspektör Pekka Niskanens agerande: ”kontakten till yrkesfiskarna är viktig”, ”Niskanen har inte yrkesfiskarnas situation klar för sig”.
En annan viktig fråga var prisstödsdelegationen för strömming. Styrelsens åsikt var att de yrkesfiskare som för tillfället satt i delegationens kunde fortsätta verksamhetsperioden till slut, men styrelsen valde en egen nämnd som skulle förhandla med de officiella representanterna om yrkesfiskarnas gemensamma syn. Styrelsens fasta åsikt var att de officiella representanterna till prisstödsförhandlingarna i fortsättningen borde utses av Finlands Yrkesfiskarförbund och inte av Centralförbundets yrkesfiskesektion.