Markku Saiha från Björneborg. Redaktör, fotograf och jobbat med utveckling av yrkesfisket under en lång tid. Arbetat i ett stort antal projekt, vilka förvaltats av förbundet.
Jag lade första gången märke till förbundets verksamhet redan i början av 80-talet då jag fotograferade en medborgarrättegång i Björneborg. Evenemanget anordnades av miljöorganisationer tillsammans med yrkesfiskare för att belysa avloppsutsläppen i Bottenhavet från den dåvarande fabriken Vuorikemia. Raimo Ihander ledde samtalen och flera aktiva yrkesfiskare var närvarande, såsom Heikki Salokangas och Veijo Virtanen.
Jag hade redan tidigare bekantat mig med situationen vid Vuorikemia Oy:s fabrik. Jag gjorde tidningsartiklar om strömmingar utan ögon, och jag hade mycket att göra med forskarna vid den dåvarande VFFI-fältstationen. Tillsammans ställde vi oss undrande till den fisk som under en kort tid ”mognade” i näten. Det stod klart att något måste göras och denna oro tätade leden. Greenpeace anslöt sig också. De organiserade sin egen demonstration, vilken innehöll dykningar vid utsläppsröret och demonstrationer i närheten av fabriken. Jag ordnade visst tillsammans med fiskarna från Räfsö så att en last med fisk hamnade vid porten till företagets huvudkontor i Helsingfors. Synligheten var garanterad. I minnet etsades tanken att organiserad verksamhet är det enda sättet att kunna påverka.
Samarbetet med fisket var inte helt nytt för mig. Min mormors familj var i första hand yrkesfiskare, och jag minns mycket väl hennes berättelser om hur det gemensamt byggts linjefyrar i skärgården för att säkra fiskarens hemresa på natten. På samma sätt var fiskareföreningar på den tiden viktiga för att förverkliga gemensamma anskaffningar. Många andra frågor inkluderade tanken om att sträva framåt tillsammans. Stadsbons klyscha att fiskare alltid avundas varandra var helt främmande i den världen.
Följande mera betydande kontakt med intressebevakningen och förbundet skedde i Raumo, i december 1993, då havslaxfiskare möttes där för att försvara sina rättigheter. Under tiden hade mitt dagliga liv förändrats. Bostadsorten hade ändrats från Helsingfors till Räfsö, och i stället för kameran styrde jag nu ett laxfiskefartyg.
Jag åkte dock till Raumo med Veijo Virtanen på hans båt Althea eftersom vädret var besvärligt, och för att Veijo bad mig med. Han hade otaliga gånger hjälpt oss mindre genom att berätta var laxen rörde sig vid en viss tidpunkt. Ibland följde vi honom till sjöss liksom hajen följer skeppet, eftersom vi visste att Althea alltid hade korn på stimmet.
Vid den tiden satt Virtanen i förbundets styrelse, och han var mycket bekymrad över laxfiskets framtid och samtidigt för yrket som helhet. När vi körde mot Raumo fick jag av Veijo en bra uppfattning om vad som står på spel om de planerade restriktionerna genomförs. Många andra såg det på samma sätt, och hamnen fylldes med fartyg. Förbundets nya verksamhetsledare bekantade sig också med situationen. För många av oss var detta utgångspunkten för år och årtionden av samarbete.
Varken Raumo eller många människors ihärdiga arbete hjälpte, restriktionerna kom. De som kunde avslutade laxfisket medan vi mest skuldtyngda åkte söderut tills det att min, och många andras kredit, såväl i banken som hemma, upphörde. Vid tiden för höststormarna 1999 körde jag för sista gången från glada Ronehamn till Räfsö och sagan var all. Fartyget hyrdes ut i några år och skrotades sedan när paragraferna tillät det. Den tunga nedförsbacken tog slut och bordet rensades. Det hade inte lyckats utan hjälp från andra fiskare och förbundet.
Värre kunde det inte bli, och det var inte möjligt att fortsätta fisket eftersom banken inte längre finansierade en roddbåt ens. Lyckligtvis fanns det en kamera och en dator, och tillräckligt med kunskap om fiske så jag kunde hjälpa till med förbundets kommunikation. Under de följande åren låg rapporter från olika projekt ofta på skrivbordet. Utöver dessa sysslor höll förtroendeuppdrag både i förbundet och Bottenhavets lokalförening mig kvar i det tidigare livet.
Speciellt minns jag förbundets laxarbetsgrupp som för tjugo år sedan fungerade aktivt. Av förekommen anledning, gällde den även mig, trots att jag lämnat näringen. Frågan var ännu mer kritisk än ett årtionde tidigare i Raumo. Laxfartygen var historia, och det verkade som om kustfisket skulle gå samma öde till mötes, åtminstone för dem som fiskade lax.
Fiskarna hittade genast en gemensam ton, vilket inte var helt självklart. Både i söder och i norr fanns det en uppfattning om att någon annan tar eller får fisken. Inför ett gemensamt hot var en sådan inbillningssjuka som bortblåst och ett gott samarbete kunde uppstå. En helt annan sak är vad som påverkade, men mången aktiv längs kusten kan sova gott om natten. Allt gjordes som var möjligt.
Laxen förde mig ibland till sydligare vatten, sedan under många år mot Helsingfors och olika arbetsgrupper, möten med politiker och allt som ingick i intressebevakningen. Dessa besök samordnades med förbundets dåvarande verksamhetsledare, nuvarande Vd, och åtminstone några avvärjningssegrar uppnåddes.
Till ett sådant möte hörde också en resa till Helsingfors tillsammans med Veijo Virtanen. Vi hade audiens till den dåvarande ministern, och vi satt snällt bakom dörren och väntade. Snart släpptes vi in till det allra heligaste. Ministern, som kanske visste mera om jordbruksfrågor, frågade vid något tillfälle om antalet laxnät ombord på ett fartyg. När Veijo nämnde siffran, kommenterade ministern med att hur ryms en sådan mängd i sjön. Veijo viskade då till mig att fortsätt du härifrån. Han reste inte till Helsingfors flera gånger, och inte just annanstans heller. En okänd frågade Veijo hur han ser på framtiden. Han svarade att han började som fiskare och slutade som chaufför. Hoppas att Veijo nu fiskar i lugnare vatten.
Ett arv kan alltså föras vidare på många sätt. Av den anledningen har samarbetet, både med fiskare och med dem som är engagerade i förbundets verksamhet, alltid grundat sig på en gemensam sak och ett förtroende. Vi sitter alla i samma båt.
Nu, efter några hundra nyhetsbrev, skrivna sidor och fotografier, är vi tillbaka i en situation där hela sektorn styrs utifrån mot det okända. Det som är annorlunda nu än tidigare är att det nu finns en efterfrågan på fisk. Fiske som fenomen intresserar också, men när man kombinerar dessa saker, är resultatet oftast motstånd. Mera fisk bör ätas, men det borde fiskas mindre. Denna tankestruktur kan inte rätas ut enbart med intressebevakning. Alla måste involveras i detta arbete.
Efter många släckta bränder är förbundet ännu viktigare i sin roll som fiskets, primärproducentens intressebevakare. Vi litar på att man en dag märker att fisken inte hoppar av sig själv på tallriken. Det är fiskarens uppgift att leverera koldioxidneutral, omega-3, funktionell vild fisk, eller vad man nu vill kalla fångsten. Tills dess måste vi se till att näringen bibehålls, så att det finns en grund på vilken man kan bygga det nya. Programmet för att främja inhemsk fisk är en fin vision, men när gör samma grupp ett program för utveckling av det inhemska fisket, för att de förstnämnda skall kunna bli verklighet?
Förutom samarbetet mellan fiskare, minns jag många andra samtal med min mormor, fiskarens dotter. Det är först under de senaste åren som jag själv haft förmågan att tänka på världen förr, för mer än hundra år sedan, och nu.
Vi vet att det i slutet av 1800-talet fanns en period då Finlands befolkningsmängd sjönk några år. Vid den tidpunkten utarbetades det första livsmedelsprogrammet. Jämsides med jordbruksrådgivning inleddes även organiseringen av fisket. På den tiden, på ön Talloora, där mormor föddes, innebar detta en ny form av fiske, det vill säga drivgarnsfiske, som de var de första att börja med.
Den nya fångstformen räddade många vid kusten från svält, eftersom skörden från jordbruket förstördes flera år i rad. Idag importerar vi vår matfisk från utlandet, och vi diskuterar med oro den osäkerhet som coronasituationen innebär för vår försörjningssäkerhet. Historien har uppenbarligen inte lärt finländarna tillräckligt i detta avseende. Yrkesfiskarna har den kunskap och det kunnande som krävs för att uppfylla sin roll. Det ofta omtalade hänsynstagandet till verksamhetsmiljön betyder också att inte ens de mest förnuftiga fiskemetoderna alltid kan användas, men vår historia kunde skapa tron på att det finns utvägar. Allt är inte uppfunnet, eller åtminstone inte utprovat här.
Näringen kan inte ensam ta på sig ansvaret för investeringar för att införa nya, socialt accepterade fisketekniker. Enligt nuvarande modell minskar antalet fiskare, trots goda idéer, och användningen av importerad fisk ökar.
Nya element måste läggas till ekvationen, något liknande det ansvarstagande som gjordes i slutet av 1800-talet. Då bestämdes det att äta bör man, och maten ska vara inhemsk. Hjälp kom från utlandet, det första ”EU-projektet”, då expertis och pengar kanaliserades via Sverige, och kunskap om fisket inhämtades från Holland. Det tog inte många år innan till exempel Sastmola hade 100 båtlag med nät ute på jakt efter strömming.
Finlands Yrkesfiskarförbund är en länk till möjligheter som kan ha en positiv inverkan på vår livsmedelsförsörjning. Men förbundet fattar inga beslut, det är upp till andra.