Fiskerichef Kari Ranta-aho har en lång karriär bakom sig inom fiskeriförvaltningen. Han har samarbetat intensivt med förbundet genom så gott som Finlands Yrkesfiskarförbunds hela historia. Arbetet började år 1984 i det dåtida Åbo- och Björneborgs läns fiskeridistrikt.
Vid samma tidpunkt fungerade ryssjefiskaren Vesa Reilimo från Erstan som förbundets ordförande.
– Han var en mycket intressant och klipsk människa, minns Ranta-aho.
Verksamhetsledare var Raimo Ihander.
– Han var en överraskande målmedveten intressebevakare med visioner. Han hade kontoret i Åbo på Universitetsgatan och vi träffades ofta där. Jag besökte honom ibland där bara för att säga hej, och jag minns hur det i hans arbetsrum alltid fanns ett tjockt moln av tobaksrök – då var det inte tal om att upphöra med rökning inomhus, skrattar Ranta-aho.
På 1980-talet präglades förbundets verksamhet av förhandlingar i anknytning till prisstödssystemet på strömming.
– Om prisstödssystemet hade man många årliga dragkamper. Förbundet kämpade för näringens bästa med industrins uppköpare och jord-och skogsbruksministeriet. Då fick alltså strömmingen ett nationellt stöd jämförbart med jordbruket, först till foderströmmingen och senare också till livsmedelsströmmingen. Då var det fråga om tilläggsförtjänst och lönsamhet. Prisstödssystemet var en betydande del av förbundets verksamhet tills det att Finland gick med i EU, berättar Ranta-aho.
Från och med 1995 slopades prisstöden och marknadsekonomin började föra fiskerinäringen.
En annan betydande faktor var laxpolitiken.
– Politikerna i Lapplands förbund drev begränsningar av det kommersiella fisket och förbundet hamnade att försvara laxfiskets ställning. Raimo Ihander hade själv varit laxfiskare och vi började förstå varandra i dessa frågor. Förbundet märkte att som tjänsteman och som fiskeridistriktets representant var jag inte en räddhågad eller skrämmande samtalspartner. Vi kunde ömsesidigt utbyta tankar på ett uppbyggande sätt, berömmer Ranta-aho.
Exportens betydelse växer
På 1990-talet upplevde det kommersiella fisket många förändringar, vilka inte enbart berodde på näringen själv. Anslutningen till EU gjorde att prisstödet upphörde, och pälsdjursnäringens ställning som en aktör som styr priset ökade. Sovjetunionen föll sönder och de baltiska ländernas självständighet gjorde att exportmarknaden ökade.
– Exportens betydelse ökade. Priset på strömmingen varierade som det gör i en marknadsekonomi. Tidvis var priset på foderströmmingen verkligen lågt. Det var köparens marknad, berättar Ranta-aho.
På grund av EU måste Finland utforma ett strategiskt utvecklingsprogram för fiskerinäringen.
– EU krävde operativa program för fiskerinäringen. Det förde med sig ett viktigt finansieringstillskott. De pengar som nu blev tillgängliga var förankrade till att utveckla fiskerinäringen. FYFF:s andel blev betydande vid planeringen och uppbyggandet av programmets innehåll. Genom investeringsstödet förbättrades till exempel hamnarnas infrastruktur på många ställen. Fastän prisstödet upphörde, möjliggjorde EU:s investeringsstöd mycket, konstaterar Ranta-aho.
Från uppsving till dystra framtidsutsikter
Ranta-aho minns tider, då det märktes att kommersiellt fiske hade ett uppsving. Bättre och sämre perioder fanns, som sig bör inom marknadsekonomin, men framtidstron var god. Den framtidstron urholkades av en faktor som man inom branschen inte kunde göra något åt.
– Ekonomin förbättrades, det såldes fisk. Då började sälstammen växa. Sälarna lärde sig snabbt, att genom att söndra redskap får de sig lätt en måltid. Sälstammen har i princip fått växa helt fritt och ännu i denna dag har man inte hittat någon lösning på problemet. Nog är situationen förnedrande. Man känner till vad som borde göras – stammen borde minskas – men det får man inte göra. Fokus läggs på utvecklingen av olika tekniska prylar. PU-ryssjor och sälskrämmor är några exempel, men sälarna lär sig i allmänhet att ignorera hinder.
Ranta-aho anser, att det nu finns flera deltagare kring förhandlingsborden än tidigare och FYFF:s budskap blir alltför ofta i fötterna på till exempel miljöorganisationerna.
– Miljöförvaltningen och miljöskyddssidan har inte kommit emot i den här frågan. De allt krångligare förhandlingsprocesserna har försvårat FYFF:s möjligheter att erbjuda en bättre framtid för medlemmarna.
Fyra årtionden av kommersiellt fiske
40 år är en lång tid, konstaterar Ranta-aho. Han beklagar att FYFF alltför ofta satts i en underordnad position. Han anser, att förbundet har all rätt att brusa upp vid behov.
– Heikki Salokangas framträdde som en ordförande med hett temperament och sådana behövs ibland. Man får bli upprörd då det är fråga om medlemmarnas levebröd. Att föra fram kustfiskets kris är också berättigat och det får man också bli upprörd över.
Sedan 2003 har Olavi Sahlstén varit ordförande. Vd Kim Jordas har varit i sitt värv sedan 1990-talets början.
– Samarbetet mellan parhästarna Sahlstén-Jordas fungerar fint. De har på jord- och skogsbruksministeriet fått bra igenom sina krav på investeringar och infrastruktur, men angående regleringspolitiken har förbundet blivit i en underordnad position. Förbundet är ändå starkt förankrat i vårt samhälle och FYFF är en aktör som inte kan förbises. Förbundets åsikter bör alltid efterfrågas, anser Ranta-aho.
Hur går man vidare?
Ranta-aho hoppas att miljöorganisationer, som ofta är av helt annan åsikt än FYFF, skulle komma mera emot i fiskerinäringsfrågor.
– Vild fisk är på många sätt nummer ett. Inom matpolitiken, ur klimatutsläppens synvinkel, är den klar etta. Den är hälsosam, det vill säga ur hälsopolitisk synvinkel är den också i topp. Yrkesfisket är också den enda kommersiella aktören som avlägsnar betydande mängder näringsämnen som andra tillför Östersjön. Trålfiskare avlägsnar fisk som årligen binder 400-600 ton fosfor från havet. I en sådan situation borde man stöda branschens möjligheter att bedriva sin verksamhet.
Enligt Ranta-aho är budskapet från konsumenterna tydligt
– Finländare vill äta fisk, och det märks. En stor del är nu importerad fisk eftersom det egna landet inte kan svara på efterfrågan. Ranta-aho påminner om att det faktum att fiskare får ekonomisk kompensation på grund av sälarna inte ökar mängden fisk i butiken.
Samarbetet mellan förbundet och myndigheterna har alltid fungerat bra.
– Alla parter kommer ihåg, att myndigheten inte är den part som fattar besluten. Lagar och förordningar stiftas annanstans, och myndigheternas uppgift är att verkställa dem. Det är förutom miljöförvaltningens, också fiskeriförvaltningens svaghet, att vi inte har hittat lösningar som vi kan leva med och med vilka finländska kustfiskarens utkomst kunde tryggas. FYFF kan inte marknadsföra sin bransch till exempel med unga kom hit, här får ni en lång och välbärgad karriär. I insjöområden där det inte finns saimenvikare, finns det goda utsikter för insjöfisk, men situationen vid kusten är outhärdlig. Finlands Yrkesfiskarförbund har all rätt att kräva bättre och effektivare åtgärder. Jag hoppas att också andra som sitter vid förhandlingsborden skulle bemöta kraven, oberoende av deras ideologier, konstaterar Ranta-aho.
