Finlands Yrkesfiskarförbund grundades i november 1980. Advokat Heikki Jalas från Åbo har varit med i verksamheten ända från början. Han är sekreterare i Skärgårdshavets Yrkesfiskare rf som är en av FYFF:s medlemsorganisationer. I sitt arbete driver han i allmänhet intressen som berör miljöfrågor inom fiskerinäringen, frågor som berör fiskerilagstiftning eller frågor som relaterar till föreningsverksamhet. Ofta för FYFF:s räkning eller för förbundets medlemmar.
Under tidigt 60-tal bidrog hans arbete inom miljöjuridiken och det miljötekniska området genast från början till ett naturligt engagemang i Finlands Yrkesfiskarförbunds verksamhet. Å andra sidan påverkade också hans ursprung i skärgården och det faktum att redan ett par generationer arbetat för skärgårdsfrågor och skärgårdens villkor.
– Årtionden av omfattande arbete med miljö-och tillståndspolitik för vattenbruket hade blivit en stor del av mitt arbete och olika frågor i landskapet började också bli bekanta på många sätt. Då kom det här nya (men också utmanande) erbjudandet och inbjudan om att bli ”figuren i bakgrunden” i rätt tid, säger Jalas.
– Fiskare Anto Tamminen från Rimito var den första som berättade att det startats ett projekt för att grunda ett yrkesfiskarförbund. Han frågade om jag var intresserad av att komma med i etableringsfasen. Bland andra Petri Juslin från Gustavs och Mikko Riittonen från Rimito informerade om samma sak.
Tanken var att grunda en förening som skulle driva fiskarnas intressen och att utveckla ett mångsidigt samarbete.
– Då visste man inte ännu, hur fisket skulle utvecklas och hur bland annat miljöaspekterna skulle börja påverka fisket. Ännu mindre kunde vi förutse, hurudan roll – den dåtida verksamma institutionen ”Europeiska kol- och stålunionen”- senare under namnet EU, kom att spela för det finländska yrkesfiskets organisation och reglering– på gott och ont. Vi anade inte vad vi höll på att grunda.
Å andra sidan var viljan och behovet av etablering stark vid den tiden på grund av den situation som rådde inom fiskerinäringen. Det märktes under projektets förberedande möte som hölls i Åbo i mötesrummet Taimi II på Trädgårdsgatan 21. Där uttalades de första orden för ett grundande av förbundet.
– Fiskens prispolitik och marknadsföring lyftes ofta fram. Många frågor och förhållanden relaterade till fiske ansågs inte bara vara dåliga, de var faktiskt dåliga. Kontakten till branschens förvaltning och tjänstemän var svag och fiskarnas splittring försvårade näringsidkandet.
Fiskarnas version av traktormarschen
Fiskarna organiserade olika demonstrationer. I början av 1980-talet skrev Helsingin Sanomat om flera av dem:
”Silakan troolikalastajat jäivät keskiviikkona kotisatamiin. Hangosta tiistai-iltana alkanut kalastusseisokki levisi päivän mittaan kaikkiin rannikkokaupunkeihin. kalastajat vakuuttivat, että kyseessä ei ole kalastuslakko, vaan vain päivän kestävä boikotti. Boikotin syynä on yleinen tyytymättömyys silakasta maksettavaan hintaan ja kalastusasioiden hoitoon ylipäänsäkin.” – Helsingin Sanomat 3.12.1981
”Ammattikalastajat vaativat valtiolta hintatuen täysimääräistä maksamista sekä reaaliansioidensa turvaamista. Suomen ammattikalastajaliitto pyrki keskiviikkona vauhdittamaan asian käsittelyä, kun kaksisataa kalastajaa saapui eri puolilta maata Helsinkiin ja jätti lähetystönä asiaa koskevan kirjelmän hallitukselle.” – Helsingin Sanomat, 12.3.1983
”Hintasopu syntyi – Silakan kalastus alkaa taas
Viikon pysähdyksissä ollut silakan kalastus alkaa todennäköisesti heti pääsiäisen jälkeen, koska Suomen ammattikalastajaliitto ja Suomen kalakauppiasliitto ovat päässeet hintakiistassa ratkaisuun.” – Helsingin Sanomat 31.3.1983
Jalas minns speciellt, då lokala och mera avlägsna fiskare fyllde Kolera-bassängen i Helsingfors med sina fartyg. Därmed utvecklades ”en förbättrad version av traktormarschen”.
– Inte var den där ”vattenformationen” särskilt stor för att fyllas och det fanns också tillräckligt med fartyg utanför. På det här sättet fick uttalandena om fiskarnas situation bra fart och medierna fick information om den.
Jalas har en sådan minnesbild att man ändå förhöll sig överraskande positivt till att Kolera-bassängen fylldes.
– Kanske man tänkte då, att om någon frivilligt trängs där, så har man också ett ärende. Inte väckte händelsen någon kraftigare reaktion. Jag undrade om vi är för radikala nu, men inte blev det något större väsen. Inte ens polisen uppmanade demonstranterna att försvinna, de följde bara med läget. Det var ändå en kortvarig händelse som bara räckte en dag.
Torsk och jordgubbsträdets frukter
Som ett resultat av en viss saltpuls på 1980-talet, fick Östersjön rikligt med syrerikt och salt vatten och med det mycket torsk. På initiativ av någon okänd spreds ryktet om det här till portugiserna som älskar torsk över allt annat (där är marketarna fulla av rullkärror lastade med torkad torsk). Således, lockade av ett finskt förmedlingsföretag, kom det flera fartyg hit som var avsedda för insamling av inköpt torsk. Till fiskarna delades ut på ett organiserat sätt passande torskgarn.
Fisket och insamlingen gick till en början bra (i Åbo gjordes till och med ett något slags avtal). Problemen började då åtminstone ett av insamlingsfartygens ekonomi kollapsade. Det här torskfartyget fanns i hamnen vid Lillmälö i Pargas och min uppgift var att vidta försiktighetsåtgärder – eller åtminstone förhandla om förfaranden – så att de inte skulle rymma. Jag gick ombord och berättade denna ukas och förhandlade om saken. På grund av finansieringssvårigheterna fick jag dem övertygade om att de övervakas och jag lyckades till och med få, med länsmannens förtjänstfulla hjälp, en patrullerande polisbil att vända om och komma till hamnen för att skrämmas lite.
Det var fråga om ett relativt litet, kanske cirka ett 50 meters fartyg, som på inget sätt, inte ens gällande mässen, var särskilt bortskämt med renlighet. Inte för det att jag inte skulle vara van vid mångahanda fartyg. Förhandlingarna fortsatte och portugiserna ringde många samtal. Till sist kom vi fram till någon slags betalningsplan, som de förband sig att följa och dessutom skulle de inte flytta sig från hamnen.
Jag sa, att det är bäst att följa överenskommelserna annars resulterar det i – såvida inte betalningen ordnas – att fartyget blir en längre tid i Finland. Jag frågade också huruvida fartyget var utrustat för vintern, hålls man varm. Stämningen var ganska tät till en början, men då samförstånd nåtts och då löften getts, ville de festa med sin trista gäst. Det hämtades en flaska till bordet som jag hade sett redan tidigare (inte på något sätt överdrivet avnjutit), under ett arbetsuppdrag i Portugal.
De nya vännerna, som hotades av ett ödesdigert öde och som säkert redan led av hemlängtan, smälte fullständigt då jag berättade för dem att jag kände igen flaskan och uttalade dryckens namn ”Aguardente de Medronho”, eller som mina finska vänner i Portugal kallar den, ”hembränt av jordgubbsträdet”. (Jag har sett det här trädet och dess frukter i naturligt tillstånd många gånger, men jag förstår ändå inte, varför frukterna kallas jordgubbar.)
Vännerna tänkte säkert, att den där mannen inte kan vara så farlig, då han känner till deras nationaldryck. Till all tur nämnde jag inte, vad jag tyckte om dryckens smak och jag lyckades till och med dricka det obligatoriska glaset med god min, och så kunde våra vägar skiljas. Fartyget stannade faktiskt i hamnen som de hade lovat. Jag minns inte hur det gick med betalningen, men mitt antagande är att just det här fartyget brann och tydligen fick man betalningen från försäkringen och fiskarna fick behålla de utdelade torskgarnen till följande saltpuls. Kanske bra så här, eftersom betalningen annars kunde ha varit svår att få och som speciellt fiskaren vet, så är torsken en av de fiskar som förstörs snabbast så inte ens med hembränt skulle man ha fått ner den.
Nord Stream
Genom åren har FYFF växt som en aktör som har varit involverad i nästan alla möjliga positioner relaterade till professionellt fiske, från lagstiftning och fiskeripolitik till praktiska åtgärder. FYFF hörs ofta i egenskap av intressebevakare då något ärende, åtgärd eller projekt förknippas med fiske, fiskerihushållning eller vattenmiljö, eller annars berör fisket som sådant.
Därför har förbundet deltagit i såväl små och lokala som stora och internationella vattentillståndsprojekt och i dem har man ibland varit tvungen att framföra en ganska skarp åsikt. Störst av dessa har gasledningsprojekten Nord Stream 1 och 2 varit, samt deras lillebror Baltic Connector. Andra är några stora vindkraftverksprojekt till havs och flera stora och små energi- och telekommunikationskablar som alla har sina typiska nackdelar för fisket, ibland också i en överraskande form.
– Bland dem som förverkligar projekten märks en skillnad i inställningen. Samma märks också hos beslutsfattande myndigheter. Ofta är en stor aktörs förhandlare bra, de har råd att om fisket ha en utgångspunkt där man konstaterar att ”ni var här först”. ”Ni var här först” är Nord Stream I:s huvudplanerare Romke Bikers favorituttryck; så bodde han också i sitt hemland i en före detta trålare.
Ofta skapar dessa utgångspunkter ett klimat av ömsesidig respekt mellan parterna. En respekt som fortsätter genomsyra ett projekt som ofta varar i flera år och som är till stor hjälp då problem ska lösas.
– Det har varit trevligt att uppleva det här förhållningssättet i många internationella projekt. Maritimt möte och förståelse finner man också till exempel mellan landskap som har internaliserat det maritima och skärgårdslivet. Den här synergin upplevdes emellanåt i de hårda förhandlingarna gällande ÅL-link kabeln. Parterna hade en tillräcklig gemensam bakgrund. Även svåra projekt har varit trevliga att förhandla om, då man förhållit sig realistiskt till saken och man har fått en tillräcklig personkännedom. Man kunde få en lång lista med sådana personer i samband med FYFF:s förhandlingar. Man måste beundra den expertis och det naturliga förhållningssättet som många fiskare som närvarat vid svåra förhandlingar uppvisat, samt den aktning som de också fått av motparten. Det har många gånger och i svåra fall varit väldigt användbart. Samtidigt har det också i många situationer varit en oersättlig hjälp för den intervjuade.
Ibland märks skillnaden mellan olika förhandlingar och skillnaden i sättet att nå lösningar då motpartens förhandlare byts till en person som vill nå lösningar. Ett sådant genombrott fick man enligt Jalas halvvägs in i Nord Stream I förhandlingarna i Mariehamn, då Jörn Dückersom sedermera också fortsatte i Nord Stream II, kom med i bilden.
– Vi fick ordning på frågorna på ett dugligt och naturligt sätt i en betydligt större utsträckning än tidigare. Han hade en förmåga att se ett för alla parter lämpligt slutresultat nästan i förväg; ibland verkligen i förväg genom att kringgå onödiga turer av prutande.
Multifunktionell korvett
Förbundets utveckling har inte skett över en natt. Den position som förbundet nu har uppnått har krävt ett idogt arbete av förbundet och dess otaliga verksamma personer och medlemmar genom årtionden.
– Vi började från noll. Vi skapade kontakter och spred information om förbundet. Då fanns det en iver, men inga redskap. Till en början var förbundet ett ganska konstigt fenomen, fastän intressebevakning i sig inte är något konstigt. Nu är förbundet ett helt annat verktyg för att nå målsättningar. Nätverk har skapats så småningom. En sjöofficer skulle jämföra dessa faser som en utveckling från en ”manuellt” siktande ”modig” torpedbåt till en modern högteknologisk multifunktionell korvett, som inte ens skulle sakna metoder i de mest konstiga situationer.
Jalas har haft möjlighet att följa med hur FYFF har avancerat till en suverän, betydande och känd organisation i sin bransch.
– Nätverk måste underhållas, och även förbundets reaktionsförmåga. Det, att man får delta i beslutsfattandet, är inte det enda som är viktigt- man måste ha och förbundet har också haft förmåga att påverka. Alltid behövs det alltså kunniga personer. FYFF har utvecklats och vuxit med sina verksamma personer och har skaffat sig en position. Förbundet är nödvändigt och utvecklas ständigt, och därför har det förtjänat sina goda ledare.
