Yrkesfiskare Heikki Salokangas från Björneborg fungerade som förbundets ordförande under två perioder, 1990 – 1996 och 1999 – 2003, samt en betydligt längre tid i förbundets styrelse. Under hans tid som ordförande skedde många förändringar som också blev riktgivande för förbundets kommande verksamhet.
I 130 år har släkten Salokangas i Kumnäs, Björneborg gått i bräschen för fiskerinäringen. Den egna verksamheten har utvecklats under flera generationer och Heikki har fortsatt med sina förfäders arbete. För denna, för att använda en modern term, innovativa fiskarfamilj har det inte heller känts främmande att bevaka gemensamma frågor.
För Heikki Salokangas kändes det helt naturligt att bli förbundets ordförande. Han hade redan 1990 haft förtroendeuppdrag inom den regionala föreningen, då i egenskap av ordförande och arbetet fortsatte på riksnivå. På 80-talet krävdes det aktivt föreningsliv då följderna av Vuorikemia fabrikernas utsläpp blev kända.
Nyheterna om strömmingar utan ögon undgick knappast någon under 80-talet. I regionen hölls många demonstrationer som stödde yrkesfiskare och miljön. Greenpeace tog också ärendet på sin agenda. Det var en helt annan tid då: Naturskyddsaktivisterna tog part för yrkesfiskarna och havet.
Fabrikens nya chefer började ersättningsförhandlingar och här behövdes en gemensam intressebevakare, en organisation som företrädde alla yrkesfiskare för att bevaka deras rättigheter. I dessa förhandlingar deltog förutom Raimo Ihander också Salokangas genast från början. Då en klar trovärdig organisation fanns vid samma förhandlingsbord som fabrikens diplomingenjörer och jurister, gick ärenden framåt och avtal gjordes. Yrkesfisket och dess förbund som intressebevakare betraktades som likvärdiga.
År 1990 föll strömmingens prisstödsförhandlingar naturligt på förbundets ordförande. De här förhandlingarna som Salokangas också hade deltagit i tidigare, beskriver Salokangas som arbetsdryga. För det första var alla förhandlingar i Helsingfors, till vilka han måste starta tidigt på morgonen från Kumnäs och återfärden skedde sent på kvällen och alltid fanns det inte resultat som vägkost hem.
Prisförhandlingarna hade samma upplägg från år till år. Köp- och säljpriserbjudandena möttes inte och statens prisstöd skulle jämna ut skillnaderna. Detta hopande och roande höll på så länge att systemet drunknade i sin egen omöjlighet. EU avslutade det hela, och systemet hade nog inte heller annars fortsatt, minns Salokangas. Effekterna märktes ändå snabbt då kustens ryssjefiske slutade i praktiken helt.
Salokangas såg ändå redan då vikten av att aktören är större och starkare. Tidigare var de lokala organisationerna och fiskeföreningarna samfund som uppkommit för att sköta enskildas ärenden, oftast av praktisk natur. Nu agerade man nationellt och i och med EU också internationellt, vilket förbundet skapade förutsättningar för.
Strömming och lax
Vid sidan av prisstödet på strömming uppstod en evighetsdiskussion kring lax i 90-talets början. På den tiden kunde man inte förutspå, att man helt ville utplåna fiskeformen, men så gick det i alla fall, beskriver Salokangas. Förbundet kunde ändå fördröja den slutliga lösningen med sin aktiva intressebevakning men knappast kunde någon då, under de för 30 år sedan arrangerade sammankomsterna, ana den nutida situationen.
Inte ens fastän minister Saarto beskrev situationen så under ett möte för fiskare som arrangerades på Räfsö där det fanns över 50 fiskare på plats, förutom ministern också tjänstemän. Det sades högt att det hos oss i framtiden inte kommer att fiskas lax och att strömmingen till industrierna kommer att skötas av fem stora trålare. Alla som var på plats reagerade på denna linjedragning som om det vore ett skämt.
Det grodde ändå en gemensam tanke om att inte låta situationen utvecklas utan att ingripa. Då förbuden rörande laxfiske blev offentliga, reagerade man kraftigt i Bottenhavet och situationen resulterade i ett beslut att stänga Raumos hamn år 1993.
Ordförande Salokangas minns den här händelsen som en utmanande situation. Enligt honom var saken klar och laxfisket försökte stoppas med våld, men till förbundets handlingsmodell kunde inte höra deltagande i handlingar som kunde leda till olagligheter. Förbundets påverkningsmöjligheter i andra sakfrågor kunde också ha lidit. Det här förstod nödvändigtvis inte alla fiskare som kritiserade att ordföranden och förbundet höll sig utanför de hetaste frågorna. Slutresultatet var ändå att hamnblockaden upphörde då ministeriet lovade ta hand om laxfrågan. Så skedde, men inte i enlighet med fiskarnas åsikter, sammanfattade Salokangas. Efter några år ökade tidsbegränsningarna, kvoterna minskade och fartyg skrotades. Kustfisket tynade samtidigt till obefintlighet.
Fastän prisstödet hade tagit ryssjorna från Bottenhavet, höll handeln med Ryssland ännu trålfartygen igång. Det fanns till och med planer på utvidgningar, som föll på de ur fiskeriets synvinkel dåligt skötta EU-anslutningsförhandlingarna. Var MTK:s (Finska lantbruksproducenterna) förra förgrundsgestalt det bästa alternativet att sköta fiskets del med Bryssel, funderar Salokangas, och mindes bra planerna på att sammanföra intressebevakningen med lantbruksproducenterna. Det fanns inte fog för detta då fisket hade körts över av lantbruket i anslutningsavtalet.
Det här var en kritisk tid för hela förbundets verksamhet. P.g.a. att laxfisket kördes ner ledde det till att förbundets medlemsantal sjönk fastän mera jobb än tidigare var i sikte. Med minskat deltagarantal sjönk medlemsavgifterna, vilket märktes i förbundets ekonomi. Som tur fortsatte trålningen efter strömming, och Salokangas lyfter fram att några större trålfiskare förband sig till medlemskap och också till att ekonomiskt stöda förbundets verksamhet.
Prisstödet upphörde – skattefrihet på bränsle
Salokangas ordförandeperiod innehåller också positiva saker. Finland var en del av Europeiska Unionen, och det gemensamma avtalet innehöll saker, som man inte nödvändigtvis genast förstod att ta i beaktande.
En sådan sak var att fartygens skattefria bränsle. Om Salokangas högljutt förundrade sig över de tunga prisstödsförhandlingarna, minns han som en trevlig episod att man tillsammans med verksamhetsledare Jordas kom på bränslets skattefrihet innan tjänstemännen. Direktivet möjliggjorde detta, och då den betalda skatten betalades tillbaka retroaktivt tre år tillbaka, fick många som hade använt mycket bränsle en trevlig tilläggsfinansiering.
Nu har det gått 30 år sedan Salokangas första ordförandeperiod startade. Lika länge har han varit förbundets representant i Lantbruksföretagarnas pensionsanstalts (LPA) delegation. Den här verksamheten håller Salokangas som en av de mest positiva på intressebevakningsfronten.
LPA har varit garant för landsbygdsföretagarnas pension under 50 år och den högsta beslutandemakten innehas av en delegation på 15 medlemmar. Pensionsskyddscentralen tillsätter delegationen. Delegationens ordförande föreslås av MTK och vice ordförande av Pensionsskyddscentralen. Av delegationens medlemmar är tio representanter för organisationer som representerar de försäkrades ekonomiska intressen. Dessutom har jord- och skogsbruksministeriet, social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet en representant. I den församlingen är Salokangas den enda representanten för fiskeriet och har alltså varit det länge.
Hur komma vidare
Under de senaste tre årtiondena har det i så väl förbundets verksamhet som i fiskeriet i allmänhet hänt mycket. Det traditionella kustfisket är minimalt i jämförelse med utgångsläget, laxen som fångstart är ett minne blott, strömming trålas med tankfartyg och Finland är en del av Europeiska Unionen och dess gemensamma politik.
Heikki Salokangas har i alla fall fiskat hela tiden, trots hundratals resor till Helsingfors och även längre i egenskap av intressebevakare. En gemensam tid för att utvecklas som näring har enligt hans åsikt har förlorats i många byråkratiska kringelkrokar, vilka inte har blivit färdiga. Det var viktigt att försvara laxfisket, och också många andra frågor, vilka vi inte tyvärr har utgått som segrare då vi bedömer situationen idag.
Nytt och positivt idag är äntligen det återupptagna samarbetet mellan forskare och fiskare. Traditionellt har fiskerinäringen innehållit såväl förvaltningens, forskningens och näringens friktionsfria samarbete, men under en generation, eller under ett par blev forskningen i offside. Nu ser det ljust ut, och Salokangas lyfter speciellt positivt fram Naturresursinstitutet.
Kanske redan nästa fiskargeneration kan grunda sin verksamhet på ett förtroligt samarbete med forskarna.
