Ordförandens roll är ytterst central i en organisation. Vid ordförandens sida behövs också en aktiv vice ordförande.
Under årens lopp har det i förbundet bildats en modell för hur valet av vice ordförande görs bland styrelsemedlemmarna. Om ordförande är finskspråkig väljs en svenskspråkig vice ordförande och tvärtom. Lena Talvitie, Tor-Erik Johansson och Mikael Lindfors har fungerat som vice ordföranden under de senaste två decennierna.
Lena Talvitie (vice ordförande 1999-2002 och 2005-2010)
Lena Talvitie från Malax var vice ordförande i två olika repriser.
– När jag först kom i kontakt med FYFF handlade det mest om strömming och ute på fältet kallades det för ”strömmingsförbundet”. Under min aktiva tid handlade det mest om att säkra laxfisket, berättar Lena Talvitie.
Det blev många laxmöten för Lena. Som ett av de tyngre minns Lena mötet i Pello någon gång i början av 2000-talet. Heikki Salokangas var chaufför fram och tillbaka. Enligt Salmon Action Plan borde x-antal laxar stiga upp i älvarna för att leka och när det sedan skedde kunde fiskarna fiska igen. Men de hårda begränsningarna bara fortsatte.
– Vi hade visst missförstått alltihopa. Det är lätt att vara efterklok men frågan är: Borde vi ha puffat på avslutandet av laxfisket istället för att ingjuta hopp i fiskarna?
Den bränsleskatteåterbäring som FYFF fick igenom var en stor sak. Lena lyfter dessutom fram sälskadeersättningen. Den fungerar i stort sett, men är tillika orättvis. Det vill säga den som fångar mest fisk får största ersättningen och den som har mest skador blir utan ersättning.
– Jag har sökt i mitt minne efter trevliga episoder. Några årtal minns jag tyvärr inte. Men jag vill framföra ett tack till alla trevliga människor jag lärt känna. Jag har lärt mig, att trots att vi har ett avlångt land, har vi alla liknande bekymmer. Vi bör alla hjälpas åt och dra åt samma håll.
Lena tyckte det var det spännande att vara med på den första sommarsamlingen som nyvald medlem i FYFF:s styrelse. Den första mötesdagen gick i vanliga möteshandlingars tecken med en gemensam middag på kvällen.
– På den middagen kom jag att sitta bredvid Per-Erik Pelle Rosin och blev utsatt för ett korsförhör. Han frågade ”allt” han kom på om fiske, båtar och maskiner. Till slut ansåg Kim att ”nu räcker det” och han sa det också. Till saken hör att efter det hade jag en mycket bra kontakt med Pelle och blev accepterad av ”gubbarna”, minns Lena.
Efter några år började Lena känna att hon hade gett allt vad hon hade att ge. Lena meddelade den österbottniska styrelsen att hon stiger av vid nästa årsmöte. Väl framme vid årsmötet kunde hon konstatera att Carl Gustav Granfors kom med en blombukett till mötet.
– Jag tänkte, tack och lov fattade gubbarna att jag menade allvar. Men tji fick jag. Väl framme vid punkten val av ordförande kom Tusse Johansson fram och nappade tag i blombuketten och meddelade att de inte hittat någon ny ordförande. Han bad symboliskt på sina bara knän att om jag fortsätter skulle nog han och Gustav göra vad de kunde för att hjälpa mig. Så jag föll till föga och lovade fortsätta.
– Vad har nu detta att göra med FYFF? Jo det betydde att jag fortsatte som vice ordförande för FYFF och ordförande Olavi fick dras med mig några år framöver.
Lena minns också årsmötet i Uleåborg år 1999.
– Jag hade fått en härlig influensa med över 38 graders feber. Eftersom jag satt på fullmakter från de övriga svenska föreningarna kunde jag inte stanna hemma. Jag frågade Andreas Haglund från Bergö om han kunde tänka sig att köra. Det gjorde han och vi stämde träff tidigt på morgonen vid pappadagis i Malax. Väl utanför Uleåborg väckte Andreas mig. Jag hade sovit hela vägen upp. Han frågade vart vi riktigt skulle. Väl framme visade det sig att jag satt på majoriteten av mötesrösterna, eller som Pentti Vehkaperä uttryckte sig: oberoende vad vi vill så bestämmer Lena. Så långt hade jag inte tänkt. Mötet gick trots allt bra och vi åkte hemåt igen. Jag sov hela vägen hem och väl tillbaka vid pappadagis igen meddelade Andreas att han aldrig skulle komma med mig någonstans mera.
År 2008 hade Österbottens Yrkesfiskare och Selkämeren Ammattikalastajat ett gemensamt laxseminarium i Korsholm. Seminariet förlöpte bra, men resultatet uteblev som vanligt. Vid den här tiden hade de flesta andra föreningar gått ihop med den närmaste föreningen.
Till saken hör att Ari Uusimäki (ordförande i Selkämeri) och jag nog hade diskuterat saken. Man jag var mycket ovillig att ”sälja” vår enda fullständigt svenska förening. Samarbete kunde vi nog tänka oss. På ett styrelsemöte i Tammerfors fick vi frågan hur ska ni göra? Ari tittade på mig och sa du eller jag? Det blev Ari som fick berätta att gifta oss ska vi inte utan vi fortsätter med förhållandet. Så bra så långt.
– En tid efteråt var jag till TE-centralen i Vasa och då ropade vår dåvarande fiskerichef på mig och bad mig komma in och stänga dörren. Jag hann fundera att vad har jag nu gjort. Men hon ville bara veta om det låg någon sanning i ryktena om att jag hade ett förhållande med ordföranden i Selkämeri. Jag skrattade så att tårarna rann. Då berättade hon att hon fått höra det av fiskerichefen i Åboland. Summan av kardemumman blev den att alla inte förstår skämt.
De flesta resorna till FYFF:s styrelsemöten och sommarmöten har varit relativt långa och tunga. Det här betydde resor till Åbo, Räfsö, Helsingfors, Tammerfors, Nådendal, Uleåborg och sist men inte minst Villmanstrand som mest ”avsides”.
– Resan till Villmanstrand var en oförglömlig upplevelse. Jag måste åka kvällen innan med kvällståget till Helsingfors och byta i Riihimäki. Som vanligt var jag ensam från Österbotten. Väl framme i Riihimäki visade det sig, eftersom vårt tåg var försenat, att sista tåget österut hade gått. Tack och lov fanns det en dam hemma från Gamlakarleby i samma kupé som jag. Hon sa det här hör till vanligheterna, de får fixa en taxi åt oss, för jag ska vara på jobb tidigt i morgon i Imatra. Sagt och gjort det blev taxi fram till hotelldörren i Villmanstrand och där väntade bäddvila.
Tor-Erik Tusse Johansson (vice ordförande 2003-2004)
Tor-Erik Johanssons far var yrkesfiskare, så även hans farfar. Tusse, som han oftast kallas för, har från tidig barndom hjälpt till i fisket och ägnat sig åt fiske på egenhand.
– Men fisket verkade inte vara något framtidsyrke, så efter avslutad skolgång beslutade jag att bli ingenjör och började som praktikant vid Schaumans massafabrik i Jakobstad samtidigt som jag fortsatte som binäringsfiskare, säger Tusse.
– Vid första ansökan till ingenjörsutbildningen konstaterades att jag hade för lite praktik så jag fortsatte i hela 18 år på fabriken.
Under de här åren kunde Tusse, hemma från Larsmo, bevittna hur utsläppen från fabriken förstörde skärgården. Vissa lokala fiskbestånd närapå utrotades. Vandringsfiskarna, lax och sik, påverkades mindre.
– Jag fattade beslutet att helt övergå till yrkesfiske för att som part kunna bemöta och möjligen påverka industrins utsläpp. Mitt beslut att helt övergå till yrkesfiske gjorde att jag mera konkret deltog i fiskets organisationer, bland annat Finlands Yrkesfiskarförbund där jag efter en tid blev invald som vice ordförande. Det var en intressant och lärorik tid. Jag fick nya kontakter och kunskap om fisket i andra delar i vårt land.
– Jag vill poängtera att alla som jag kommit i kontakt med under mitt medlemskap har gett mig värdefull information och de känns fortfarande som vänner. Men ändå vill jag lyfta fram Kim Jordas och Heikki Salokangas som på många sett synliggjort FYFF/ SAKL som en organisation som beaktas och hörsammas när beslut skall tas.
Arbetet inom FYFF gick ut på att upprätthålla rimliga kvoter för trålfisket. Ministeriets förslag till kvoter baserades oftast enbart på en vag tolkning av forskningen utan att höra yrkesfiskets synpunkter.
Samma sak gäller även för laxfisket. Efter omfattande utplanteringar började laxstigningen i älvarna visa på en uppgång. Samtidigt ökade även satsningar inom turismen och laxfisket i de norra laxälvarna, vilket innebar en konflikt mellan turistfisket och yrkesfisket längs kusterna och Östersjön.
– Fisketurismen hävdade att de hade rätt till laxfisket och krävde omfattande nedskärningar i det övriga fisket.
Kustfisket är ett mångartsfiske där laxen på många håll är betydande för ett lönsamt fiske.
– Vi hävdade att kraftiga nedskärningar skulle minska arbetsplatser inom kustfisket och därmed även konsumenternas tillgång till inhemsk fisk. Tyvärr fick vi inte mycket gehör för våra åsikter trots många seminarier och uppvaktningar av politiker där problemen diskuterades.
En vändning var kanske när myndigheterna och politikerna började inse hur stor betydelse fisket har för att avlasta Östersjöns näringsämnen, kväve och fosfor. Men den ökande sälstammen och skarvpopulationen försvårar i hög grad ett effektivt kustfiske. Nätfiske har på många håll blivit nästan omöjligt på grund av sälarna och skarven som kraftigt decimerar de lokala abborrbestånden. Sälarna och skarvarna beskattar nu fiskstammarna långt mer än kustfisket och näringsämnena blir kvar i sjön.
– Säl och skarv problematiken verkar vara en svårlöst fråga eftersom miljövårdsorganisationerna verkar vara mer intresserade av att skydda de här arterna än att ge kustfisket möjlighet att ge konsumenterna ett närproducerat livsmedel. Visserligen tilldelas ett antal licenser för att minska sälstammen och rätt att avliva sälar som direkt stör vid fiskeredskapen, men EU direktivet som förbjuder försäljning av sälprodukter hämmar stort förverkligandet. Sälen som tidigare räknades som en resurs har blivit ett problem.
I generationer har fisket varit en räddning i krissituationer. Den pågående pandemin har antytt att livsmedelsimporten inte är så självklar. Ett hållbart fiske kan vara en garant.
– Vi har fortfarande förnyelsebara resurser i våra sjöar och hav, men tillgången till resurserna måste göras så att yrkesfisket får möjligheter att utöva ett lönsamt fiske, påpekar Tusse.
– Med beaktande av de synpunkter som FYFF, fiskarförbunden och enskilda fiskargillen lyft fram i samarbete med forskningen är jag övertygad om att vi har möjlighet att utveckla ett hållbart fiske. Ett fiske med naturlig balans, renare vatten och möjlighet för konsumenterna att få njuta av inhemsk hälsosam fisk.
Mikael Lindfors (vice ordförande 2011-2020)
Mikael Lindfors är hemma från Borgå och har under åren 2004-2020 suttit i förbundets styrelse och under 2010-talet fungerat som vice ordförande.
– Utan FYFF skulle det väl knappast finnas någon sorts yrkesfiske kvar i Finland. Intressebevakare behövs nuförtiden då allehanda motståndare motarbetar så mycket som möjligt, säger Lindfors.
Under de senaste 15 åren har aktiviteten bara ökat!
– Det som är komiskt i frågan är att FYFF i princip är den enda organisationen som bearbetar säl- och skarvbekymret. Man skulle ju tro att även fritidsfiskare och guider borde hålla mera låda om saken då det torde drabba även dem. Men deras agenda tycks vara bort med yrkesfisket så är allt bra!
Det som Lindfors kommer bäst ihåg är då de fartygsvisa kvoterna kom upp på agendan.
– Lägret var delat, tydligen behövdes det smältas en tid, sen var alla på samma sida av bordet. Efter det lättade sommarmötets agenda en hel del när det inte behövde vridas om begränsningar.
– En negativ sak som också har fastnat är nog laxen. Då vårsolen börjar värma, jo då vaknar motståndarna till kustfisket efter lax och kriget börjar.
Småskaliga kustfiskets position i dag skulle, enligt Lindfors vara otroligt bra om inte naturskyddarna skulle ha förstört fisket med sitt överdimensionerade skydd av säl och skarv. Med tandlösa beslutsfattare till hjälp så är resultatet vad det är idag.
– Vi har också arbetat med den för yrkesfiskarna viktiga fiskeriförsäkringen. Jord- och skogsbruksministeriet har under min tid i två olika repriser kört ner verksamheten. Senast under Sipiläs regering skars stödet ner med en halv miljon euro för att rädda Finlands ekonomi. Så visst är vi viktiga, säger Lindfors med en hel del ironi i rösten.
Näringen som sådan kommer knappast att dö ut helt och hållet, men den kommer att krympa in vid älvar där vandringsfisk förekommer. Stationär fisk som till exempel gös kommer endast sporadiskt, och med dåliga vintrar minskar fisket ännu mera.
– Summa summarum. Tiden som ledamot och vice ordförande i FYFF var nog en intressant tid. En ung ”jappe från skären” kommer in i hetluften och får upp ögonen. Allt cirklar inte kring den egna båten. Tack vare förtroendet träffade jag många intressanta personer. Jag fick kontakter till finska yrkesfiskare längs med hela finska kusten.
