Siklöjefisket i norra Bottenviken är ett av de ekonomiskt största fiskena i Sverige. Siklöjan är ursprungligen en sötvattensfisk, som i Bottenviken har anpassat sig till ett liv i bräckt vatten. Har den anpassningen också lett till genetiska skillnader? Och finns det i så fall unika, lokala siklöjepopulationer i Bottenviken? Ja, detta verifieras i en undersökning gjord av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet. Tydligast syntes detta hos siklöjan från Kalixälven, som visade stora genetiska skillnader jämfört med övriga områden.
Siklöjan i Bottenviken är en art som förvaltas nationellt. Siklöjan i svenska kustvatten hanteras som ett bestånd och förvaltas av svenska myndigheter. Siklöjan i finska vatten hanteras som ett annat bestånd och förvaltas av finska myndigheter. Forskarna har varit osäkra på om siklöjan i Bottenviken i själva verket utgörs av en enda stor population, där både den svenska och den finska siklöjan ingår. Eller om de nu separat förvaltade två bestånden – både det svenska och det finska – kanske till och med utgörs av flera olika, ännu mindre grupperingar (populationer).
Genetisk sekvensering avslöjar populationsstrukturen
För att undersöka detta samlades siklöja in från åtta olika platser: från Kalixälven, Piteälvens mynning, fyra kustområden utanför Piteå, Luleå och Kalix samt två områden utanför Uleåborg i Finland. Genom genetisk sekvensering undersökte sedan forskare vid SLU om det finns genetiska skillnader mellan de olika områdena.
Det tydligaste resultatet utgjordes av provet från Kalix älv som visade stora genetiska skillnader jämfört med övriga områden.
– Det som skiljer ut siklöjan i Kalix jämfört med siklöjan från andra områden är framför allt skillnader i gener som är kopplade till salttolerans. Det verkar som att det finns en separat population i Kalix älv som fortfarande är anpassad till att leka i sötvatten, medan de siklöjor som leker i skärgården har utvecklat särskilda anpassningar till den låga salthalten där. Det är möjligt att liknande lokala populationer även finns i andra älvsystem, säger Maria-Eugenia López, huvudförfattare till studien och forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU.
Kunskap om populationer viktigt för förvaltningen
Det här är första gången som forskare har vetenskapliga belägg för att det finns unika lokala siklöjepopulationer i Bottenviken. Resultaten visar också att det finns små genetiska skillnader mellan siklöja från Finland och Sverige, vilket alltså stöder den nuvarande förvaltningen där siklöja i Sverige och Finland förvaltas separat.
Men det finns fortfarande mycket att fortsätta studera.
– Vi vet till exempel inte var gränsen går mellan populationen från östra och västra sidan av Bottenviken. Följer den ungefär landsgränsen mellan Sverige och Finland eller går gränsen någon annan stans? Det är frågor som vi behöver få svar på för att förvaltningen av siklöja ska spegla den biologiska verkligheten, säger Mikaela Bergenius Nord, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU och medförfattare till studien.
– Olika populationer av siklöja kan vara olika produktiva och därmed tåla olika stort fisketryck. Genom att samla olika kompetenser inom genetik, förvaltning och siklöjans ekologi kan vi bidra med kunskap som har tydlig praktisk användning och förhoppningsvis kommer det att leda till en ännu bättre förvaltning av denna ekologiskt och ekonomisk värdefulla art i Bottenviken, fortsätter Mikaela Bergenius Nord.
Länk till artikel
Studien ”Lack of panmixia of Bothnian Bay vendace – Implications for fisheries management, har publicerats” i den vetenskapliga tidskriften Frontiers in Marine Science https://doi.org/10.3389/fmars.2022.1028863
Källa: SLU 7.12.2022
