Olavi Sahlstén har suttit längre än någon annan i styrelsen för Finlands Yrkesfiskarförbund. Han har suttit med i styrelsen sedan 1992 och varit dess ordförande sedan 2003.
– Under hela min tid som ordförande har vi i princip brottats med samma problem. Saker förändras långsamt, konstaterar Sahlstén.
Det här årtusendet har förbundets verksamhet präglats framförallt av EU och skadedjur. Förbundets ekonomi har också föranlett arbete.
– Verksamheten rullar inte enbart på med hjälp av medlemsavgifter. Ibland har permitteringar varit aktuella. Verksamheten har smidigt anpassats till den ekonomiska situationen.
En av de mest betydande förändringarna de senaste 20 åren är, enligt Sahlstén, krissituationen inom kustfisket.
– Högsjöfisket har gått någorlunda, men kustfisket går från den ena svårigheten till den andra, till en allt djupare kris. Vi är i nuläget långt ifrån 1990-talets guldålder.
År 2017 togs aktörsspecifika kvoter i bruk.
– Det fördes en lång diskussion kring dem. En del av fiskarna hade ingen större vilja att ansluta sig till detta system, men slutligen löste det sig med lite påtryckning från förvaltningen och EU. Det var en betydelsefull vändpunkt. Som helhet tycker jag att det är ett fungerande system. Något perfekt alternativ finns knappast. Det är synd att kvoterna sjunker, men då de är aktörsspecifika ger det förutsägbarhet. Om den gemensamma potten skulle minska, skulle fiskeriförvaltningen vara tvungen att begränsa fisket och det skulle också medföra lika mycket oenighet, funderar Sahlstén.
Övergången till det nya kvotsystemet gick inte utan problem. Kvoterna bestämdes på basen av fångsthistoriken och det föranledde tandagnisslan. Till en början skulle den aktörsspecifika kvoten, baserad på fångsthistoriken, endast gälla för trålfiskare. Ryssjefiskarna skulle få en gemensam kvot.
– Det hade varit ojämlikt. Kvoterna är ändå värdefulla, nu kan också ryssjefiskaren sälja sina kvoter. Kvotsystemet har också gjort att företagets värde har ökat, tidigare fanns endast fartygskadavret, men nu har också kvoten ett värde.
Viktiga framgångar
Längs med åren har också framgångar nåtts. Övergångsperioden för att höja gösens minimistorlek är ett sådant exempel. Sahlstén lyfter fram MSC-certifieringen, vilken erhölls för strömming och vassbuk, som en viktig höjdpunkt. Alla yrkesfiskare som hör till Finlands Yrkesfiskarförbund kan sälja certifierad strömming och vassbuk.
– Det har hämtat ett ekonomiskt lyft till förbundet. Certifiering ligger i tiden: varenda produkt har snart något märke och fiskbranschen måste också svara på detta. Processen var lång och dyr och genomfördes mest med EU- pengar. Så EU har varit till nytta också.
Inom EU-politiken framträder problemet att hela Östersjöområdet behandlas på samma sätt. Här är tumlarobservatörer och förbudet av drivgarnsfisket efter lax typiska exempel.
– Hade dessa verkligen behövts tillämpas här? Men vad gör man då politiken är gemensam.
Tumlarobservatörerna gjorde mig veterligen ingen observation av tumlare i Finland under observationsperioden.
– Det talas åtminstone om en subsidiaritetsprincip gällande EU-lagstiftningen, men i praktiken märks den inte riktigt, säger Sahlstén.
Han påminner om, att högsjöfisket började utvecklas under andra hälften av 1990-talet då överskottskapaciteten började skrotas med hjälp av EU-stöd. Stödpengarna riktades dock inom fisket till att köpa nyare fartyg. Inom kustfisket lyckades man inte använda alla finansieringsinstrument till godo lika bra som man kanske borde ha gjort.
– Finlands fartyg har alltid varit ganska gamla. Nu borde man inom kustfisket sträva efter att fartygen blir stödberättigade. Nya system är svåra att installera i gamla fartyg. De skador som skadedjuren förorsakar, och den dåliga investeringsförmågan, inger dock inget hopp för framtiden. EU- pengar kunde verkligen vara till stor hjälp.
Diskussionerna om ämnet har hållits på en måttlig nivå och konfrontationerna har mattats av.
– Meningsskiljaktigheter uppstår inte då det går lika dåligt för alla, skrattar Sahlstén.
Branschens framtid står på spel
Förbundets verksamhet har genom åren centraliserats och de regionala organisationernas betydelse har minskat. Orsaken är koncentrationen av fiskeverksamheten och att yrkesfiskarnas antal har minskat. Att flera företag inom högsjöfisket övergick i utländsk ägo påverkade till en början medlemsantalet, men speciellt genom MSC-certifieringen har också dessa operatörer blivit medlemmar i förbundet.
– Förbundet fungerar som fiskarens röst. FYFF är helt och fullt branschens egen intressebevakningsorganisation. Budskapet från fiskarna förmedlas mera direkt och oförskönat vidare. Påverkningsmöjligheterna måste ändå betraktas realistiskt. Det är en liten bransch och politikerna vet att antalet fiskare inte ger så många röster i kommande val.
I de miljöfrågor som berör fisket tycker Sahlstén att det lyssnas med allt för känsliga öron på miljöorganisationer och den allmänna debatten, och inte på dem som år från år arbetar med saken.
– Enligt den allmänna debatten påverkas inte fiskbestånden av något annat än det kommersiella fisket. Inte sälar, skarvar, fritidsfisket eller de föroreningar som släpps ut i havet. Endast det kommersiella fisket verkar ha betydelse. De här ärendena borde inte avgöras på Twitter, understryker han.
I dagens situation är det utmanande att vara hoppfull om fiskets framtid.
– En säker framtid ser jag inte för andra än högsjöfisket. Om det fortsätter så här så krymper branschen snabbt. Fiskarnas medelålder är verkligt hög. Varför skulle unga söka sig till en bransch som kräver omfattande investeringar och då det inte finns några garantier för att gå på vinst? Det kan leda till att pensionärer fiskar, eller utkomsten hämtas från någon annan bransch.
Fiskarna har till exempel en längre tid redan pratat om det växande problemet med säl, men lösningar har inte hittats.
– Förbundet kan inte lösa den här problematiken, besluten görs annanstans. Borde man vara hårdare? Stänga hamnar och tippa av en fisklast på riksdagshusets trappa? Skulle det ens vara rätt alternativ, vad skulle man uppnå med det?
Det viktigaste är att föra fram information om den situation som fiskerinäringen befinner sig i.
– Fiske är en del av vår kultur. Jag hoppas att en del vill värna om den ännu, konstaterar Sahlstén.
