Stanken slår emot oss då vi närmar oss Fågelgrund i Monåfjärden. Skarvarna har flyttat söderut, kvar efter sommarens brakfest är den vita spillningen och några döda, halvt förruttnade fåglar.36
Skarvbo trängs vid skarvbo. Av de enstaka träd som en gång har vuxit på Fågelgrund återstår bara några spöklika stammar med spretande, kala grenar.
Död och förgängelse härskar. Vem som har placerat ut de gula plastbanden i träden är okänt, men någon avskräckande verkan på nybyggarna har de i varje fall inte haft.
De Oravais- och Munsalabor som landstiger för att ta sig en titt på förödelsen har svårt att förstå sig på våra miljömyndigheter. De kan inte begripa den omsorg miljöministern Ville Niinistö (Gröna) ägnar åt den främmande, euroasiatiska skarvart som på senare år har fått för sig att börja häcka i Österbotten.
Oravais fiskargille brukar vanligtvis använda en del av behållningen från den årliga fisketävlingen Gäddkastet för att säkra återväxten av vandringssik och havsöring. Men i och med att byborna inte med några som helst lagliga medel tycks rå på skarven har uppgivenheten börjat sprida sig.
Roy Björklund, vice bas för Norra Kvarkens fiskeområde, har plockat med sig en inventering som visar att den 0,22 hektar stora holmen har rymt hela 921 skarvbon.
Det och ytterligare 183 skarvbon på intilliggande Fjärdsgrundet ger en årlig nyproduktion av cirka 4?400 skarvar som var och en ska ha minst ett halvt kilogram fisk per dygn. Men räknar man också in ungfåglarna som ännu inte häckar i området blir totalantalet skarvar i Oravais-Monåfjärden mycket högre. Alltså går det åt tonvis med fisk varje år.
Årets rovfiske är över för den här gången. Men eftersom Oravais fiskargille vet att det är samma rumba nästa säsong har gillets styrande organ backat årets fiskutplanteringar.
– Inte kan vi år efter år kasta pengar i sjön. Skarven sätter ändå i sig all fisk vi planterar ut, säger gillets ordförande Leif Svens där han betraktar förödelsen.
Också Maxmo skärgårds fiskargille har avbokat årets fiskutsättning. I vanliga fall brukar Maxmogillet sätta ut fiskyngel för cirka 6.000–10.000 euro per år, men i år har styrelsen valt att avstå.
– Vi får ju också in fiskande skarvar på vårt område som sträcker sig ut till Mickelsörarna. Det här är en markering från vår sida, säger ordförande Kaj Kanto.
Enligt uppgifter från Österbottens fiskarförbund planterade österbottningar ut fisk till ett värde av hela 327.000 euro i fjol. En del av dessa utsättningar finansieras av industrin i kraft av ålägganden hos industrier, men en stor del kommer faktiskt via de pengar olika fiskelag får in i form av fiskeavgifter.
I den mån lokalbefolkningen inte på laglig väg kommer åt predatorer som säl och skarv är det givet att intresset för utplanteringarna kommer att minska. Det är fiskerikonsult Leif Kaarto på Österbottens fiskarförbund fullt medveten om.
– Inte är det någon idé att plantera ut fisk i de områden där de här skarvkolonierna rör sig, säger han.
Ju mer skarvarna tillåts sprida sig, desto mindre intresse kommer berörda fiskelag att ha att kasta pengarna i sjön. Följden blir att naturens mångfald tar skada.
Roy Björklund har också märkt att det blir allt svårare att få folk att ställa upp i de organisationer som hittills har värnat om en hållbar fiskstam.
Björklund tror själv att skarvens framfart inte kan hejdas på annat sätt än att miljömyndigheterna börjar bevilja tillstånd för så kallad äggprickning.
– Inte begriper vi att det kan tillåtas i Sverige, men inte i Finland. Vi lyder ju under samma EU-regler, säger han.
Lika ologiskt är det att en ornitologisk förening med säte i Karleby lyckades sätta stopp för sensommarens skyddsjakt. Björklund och Svens påpekar att Oravais naturvetarklubb är mer att betrakta som en part i målet.
– Men Oravais egna fågelskådare hade inget att invända mot skyddsjakten. Nog är det konstigt att en främmande förening kan anses ha besvärsrätt i ett ärende av det här slaget.
Oravaisborna har på senare tid lagt märke till att skarvarna och trutarna har börjat samarbeta. Skarvar i stora flockar driver upp fiskarna till ytan där trutarna lätt kan nå dem.
Proceduren verkar vara satt i system utan att lokalbefolkningen kan göra något för att förhindra att fjärden töms på fisk.
– Nog är det underligt att vi ska tvingas äta lax som importeras från Norge medan vår egen fisk ska bli skarvföda, säger Björklund.
Källa: Vasabladet/ Kenneth Myntti 6.9.2013