Bra att man kommer emot och inte beskyller fiskarna för alla problem, men det är miljöskyddsmyndigheterna som ska agera. Det är Kari Ranta-ahos, fiskerichef på NTM-centralen, analys om den nya studien som konstaterar att människa, säl och fågel ömsesidigt konkurrerar om resurserna i havet.
En färsk studie, Competition for the fish – fish extraction from the Baltic Sea by humans, aquatic mammals, and birds, visar att konkurrensen om fiskresurserna mellan däggdjur, fågel och människa är störst i kusttrakterna, där de viktigaste fångsterna utgörs av abborre, gädda, gös, havsöring, lax, sik och siklöja.
Av dessa arter konsumerar skarv och säl ungefär lika mycket som människan fångar.
För NTM-centralens fiskerichef Kari Ranta-aho var det ingen nyhet, men ett välkommet besked från det vetenskapliga samfundet. Enligt Ranta-aho är det nu dags att sluta lägga allt ansvar på fiskarnas axlar.
– Man börjar ofta artiklar med att konstatera att det finns överfiske i världen, men det är en jargong som inte alls stämmer överens med förhållandet längs Finlands kust. Tidigare har man alltid skyllt på fiskarna för det här. Bevisbördan har alltid funnits hos fiskaren. Nu kommer det vetenskapliga samfundet bra emot, konstaterar Ranta-aho för Yle Åboland.
Baserat på resultaten i studien drar forskarna slutsatsen att sälarnas och fåglarnas effekter på fiskbestånden måste beaktas i fiskeriförvaltningen. Det är ett konstaterande som Ranta-aho vägrar köpa.
– Det är ganska smalsynt att endast fiskeriförvaltningen ska ta säl och fågel i beaktande. Miljöpolitiken måste också beakta det bättre. Hållbar utveckling är inte att enbart rädda naturen utan också att inse att människan har sin roll i naturen, menar han.
– När det handlar om att leverera fisk till konsumenterna så kan det inte gå så att man alltid utgår från att minska på fiskarnas inkomster och därmed deras möjligheter att leva och verka ute längs kusten och i skärgården, tillägger Ranta-aho.
Går inte att jämföra jakt och fiske
Enligt Ranta-aho utgår man i förvaltningsarbetet allt för mycket från att man kan använda samma naturskyddsåtgärder både till lands och till havs. Men det går inte att jämföra älgar och hjortar med skarven och sälen, menar han.
– Då vi går in på nya arter som ökar kraftigt och samtidigt skadar näringen så blir det en helt annan fråga. Där utgår man ifrån att det är människan som ska dra sig tillbaka. Där måste man inse att man måste börja reglera innan det blir för svårt, säger Ranta-aho.
Ranta-aho lyfter fram beslutsfattarnas och förvaltningens oförmåga att begränsa sälpopulationen. År 2014 insåg man enligt honom att det verkliga antalet sälar i Bottniska viken var dubbelt så stor som det man trott – och nu har östersjövikaren spridit sig ända ner till den åboländska skärgården.
– Pemarviken, norra Erstan, Virmoviken, de är där så gott som hela tiden.
”Fiskarna får ta smällen”
NTM-centralens fiskerichef sparar inte på krutet. Det märks att armbrytningen kring frågan har varit lång och att det inte finns en lätt lösning i siktet. Pinsamt, medger Ranta-aho.
– När populationen når en viss gräns så blir metoderna att reglera populationen mycket svårare, i jämförelse om man skulle ha agerat i tid. Både naturskydds- och fiskeriförvaltningen är handikappade med det här. Man skulle vilja göra mer, något effektivare.
– Till exempel den österbottniska skarvarbetsgruppen kom fram med mycket bra förslag på hur man kunde reglera skarvstammen genom att minska ner den till 25 procent av den nuvarande, utan att totalt förstöra någon population. Men där sätter natur- och miljöskyddet genast ner foten och vill fortsätta på samma sätt som tidigare – att det är fiskarna som ska ta smällen.
– Man kan helt enkelt inte skyffla över allt ansvar på fiskeriförvaltningen. Ansvaret ligger också hos miljöskyddsförvaltningen och också organisationer som WWF. Om man tar WWF som exempel. De är för inhemskt kustfiske. De tycker att det är vettigt och hållbart att fiska abborre och andra inhemska arter. Men samtidigt vägrar de ta ställning till vad vi ska göra med sälen och skarven.
– Deras grundprincip, och det här gäller också Finlands naturskyddsförbund, är att enbart ställa sig bakom naturen och att skydda den, på ett äkta sätt förstås. Det kan inte gå så långt att man sedan rycker på axlarna och konstaterar att, tyvärr, nu gick det så här, samtidigt som man predikar vikten av inhemsk fisk i butikerna. Det är en mycket svår ekvation.
WWF: Lägg inte ansvaret på våra axlar
På WWF säger fiske- och skyddsexpert Matti Ovaska att han inte förstår kritiken från NTM-centralen.
– I praktiken är det ganska svårt för en naturskyddsorganisation att påverka hur fiskare kan utöva sitt yrke i skärgården. Vi förespråkar det system, där fiskare får ersättning för skador som orsakats av sälar och dessutom vill vi att fiskare ska stödas ekonomiskt för att skaffa sälsäkra fällor, säger Ovaska och tillägger att WWF inte har tagit ställning i skarvfrågan över huvudtaget.
Ovaska påpekar också att WWF anser att kustfisket är en väsentlig del av det finländska samhället.
– Det är oerhört viktigt för oss. Kustfisket är en del av vår kultur och identitet. Närfångad fisk, från hållbara populationer, är en utomordentlig näringskälla för finländarna. För oss har kustfisket ett stort egenvärde, säger Ovaska.
Enligt Ranta-aho är det politikerna och tjänstemännen som ska ta på sig det största ansvaret. Den nuvarande politiken syns dessutom redan i praktiken. Enligt NTM-centralens siffror har antalet yrkesfiskare bara i den åboländska skärgården minskat från över 100 till under tio på 30 år.
– När inser de här aktörerna att det är fråga om familjers leverne? Det ska inte vara så lätt att predika från fastlandet. Miljöpolitiken kan också vara ohållbar, konstaterar Ranta-aho.
Källa: Yle 16.11.2017
