Vid öppningsceremonin för de riksomfattande Fiskeriområdesdagarna framförde jord- och skogsbruksminister Jari Leppä sin förhoppning om att finländarna skulle äta mera inhemsk fisk. Under det sista decenniet har man tyvärr från ministeriets sida mera koncentrerat sig på att köra ner yrkesfisket i landet, i synnerhet det kustnära fisket.
Miljöministeriet samt naturskyddsorganisationerna har genom sin påverkan kraftigt understött detta. Miljöministeriet har, genom att hela tiden grunda nya naturskyddsområden samt nationalparker där yrkesfisket har begränsats betydligt eller helt blivit förbjudet, understött en sådan förändring. Naturskyddsorganisationerna har i sin tur gått in för att skydda skarvar, gråsälar samt östersjövikare och prioriterat förökningen av dem. Alla dessa åtgärder har haft en dramatisk inverkan på fisket och fiskbestånden.
Verkningarna av detta börjar nu synas. Egentliga yrkesfiskare är numera färre till antalet än Saimenvikaren. Och ingen ung människa är så galen att hen skulle börja som yrkesfiskare när inga verksamhetsförutsättningar längre existerar. Allra värst blir det för den finska konsumenten, bestående av cirka tre miljoner hushåll, som får lida på grund av myndigheternas agerande.
Den inhemska fisken från naturliga bestånd är på väg att försvinna från butikerna, delvis har den redan försvunnit fastän ministern skulle säga vad som helst. Tal, kommittéer, arbetsgrupper och andra skenbara verkningslösa förslag har framlagts som lösningar. Tomma tunnor skramlar mest. Fiskbestånden utarmas, antalet yrkesfiskare minskar, konsumentens fiskdisk blir allt tommare.
Ät mört. Det är ministeriernas samt naturskyddsorganisationernas uppmaning. Finns sådant i butikerna?
Finns inte. Och sen köper konsumenten norsk odlad lax för att den inhemska fisken lyser med sin frånvarande. Och ifall det skulle råka finnas inhemsk fisk har fiskaren på grund av minskade fångster varit tvungen att höja priset för att ens på något sätt kunna överleva.
Katastrofen har aktualiserats.
Lösningen på det nuvarande läget är i och för sig enkel. Man reducerar snabbt stammen av gråsäl och östersjövikare till den nivå som fanns för 15 år sen, mängden skarvar till en fjärdedel av den nuvarande. Om det genomförs nu så tar det bara 15–20 år innan fiskstammarna har återhämtat sig.
Eller sen fortsätter vi att lyssna på förhoppningar, tomma löften, tillsätter arbetsgrupper och främjar användning av utländsk fisk. Och tidtabellen för när kustfiskbestånden skall ha återhämtat sig flyttas fram till nästa sekel.
Varför skall behövliga åtgärder uppskjutas tills det uppstår en katastrof? I stället borde berörda myndigheter inse att det är deras skyldighet att tillämpa försiktighetsprincipen, vilket innebär att om det föreligger en misstanke om att en katastrofal skada kan uppstå så skall omedelbara åtgärder vidtas för att avvärja den.
Varför alltid via katastrof. Varför?
Paavo Paju, fiskkonsument, Fredrikshamn
Källa: Hbl, insändare 13.3.2020
